Öppet brev till er som våldtog mig
Våldtäkterna i Sverige har ökat i sommar. En av alla kvinnor som våldtagits valde att skriva ett brev till de tre män som våldförde sig på henne.
– Ni har tagit nästan all min trygghet ifrån mig för att ni ville ha sex. Kunde ni inte få sex från någon som ville? skriver Elina, som egentligen heter något annat.
”Jag vill skriva och försöka få er att förstå hur illa ni har gjort mig och alla i min närhet. Jag har visserligen inga förhoppningar om att ni ska förstå. För om ni skulle förstå så skulle ni aldrig ha gjort det ni gjorde mot mig. Men jag undrar hur ni kan tro att det ni gjorde inte var fel. Ni har själva sagt i efterhand att ni trodde att jag var drogpåverkad och knappt vid medvetande när ni hade sex med mig. Hur kan ni då tro att jag ville? Speciellt du J, för jag kommer ihåg att jag sa att du skulle sluta men det gjorde du inte. Du gjorde mig inte bara psykiskt illa utan även fysiskt, det gjorde ni alla, men du mer.
Efter det du gjorde hade jag rivmärken, var svullen och väldigt öm på höften. Brukar tjejer ha det när de har haft sex med dig? Eftersom du var tvungen att ta i så mycket så måste väl du ha förstått att jag inte ville.
Hur skulle ni känna om någon gjorde så här mot era mammor, systrar eller flickvänner? Den där natten som ni kanske knappt minns förstörde så mycket i mitt liv som jag kanske aldrig får tillbaka. Det är konstigt att en natt i ens förhopp-
ningsvis långa liv kan förstöra så mycket.
Jag mådde så dåligt när jag skulle åka hem på förmiddagen att jag tänkte ta mitt liv.
Du, M, gjorde allt mycket värre den där morgonen när du och jag gick till tunnelbanan. Jag tror att du kände att du hade gjort något fel. För du var så äckligt trevlig mot mig och verkade nervös och rädd. Jag tror att du var rädd för att jag skulle anmäla er, vilket jag också gjorde. Jag hoppas att ni får ett straff, om inte genom min anmälan så på något annat sätt i livet.
Inte nog med det ni gjorde mot mig, jag fick gå igenom jättejobbiga läkarundersökningar också. Dagen när jag polisanmälde detta var den längsta i hela mitt liv. Jag mådde så dåligt den dagen, det gör jag visserligen än idag, men den dagen var hemsk. I flera timmar fick jag gå igenom det som hänt om och om igen. Först på Mariapol, sen sjukhuset och sen hos polisen.
Även flera gånger efteråt hos polis och advokater. Vet ni hur det känns att sitta och berätta sånt här för folk du aldrig har träffat förut, helst i detalj också? Det är så oerhört kränkande.
Ni har gjort så att jag blivit rädd för en massa saker. I början kunde jag inte gå utanför min dörr om jag inte hade någon med mig, helst skulle det vara fler än en person. Jag vågar inte längre gå själv från tunnelbanan, min pojkvän måste alltid komma och möta mig. Jag tycker att det är jättejobbigt att vara själv hemma när det är mörkt. Jag tycker att det är jobbigt att träffa nya människor. Jag skulle kunna hålla på och lista upp saker i evigheter om hur ni har förstört mitt liv men jag orkar inte.
Jag blir så arg på att ni har förstört så mycket i mitt liv medan ni lever på som vanligt. Ni har tagit nästan all min trygghet ifrån mig för att ni ville ha sex. Kunde ni inte få sex från någon som ville?
Inte nog med att ni har gjort så att jag mår så dåligt. Ni har även gjort min familj och mina vänner illa. Kan ni tänka er hur det känns för dem att se och höra mig vara så ledsen att jag bara gråter och skriker? Och det finns ingenting i den här världen som kan göra det bättre.”
Det här brevet blev aldrig klart och det kommer det inte att bli heller. Men det var bra att jag skrev det. Det var så skönt att skriva ner alla de känslor man hade och har. Idag mår jag inte lika dåligt som jag gjorde när jag skrev brevet, men jag mår fortfarande väldigt dåligt. Det har gått nästan ett och ett halvt år sen våldtäkten och jag är sjukskriven igen. Man undrar när det här ska ta slut, man vill ju bara må bra igen.
Jag blir så arg när jag tänker på att de här killarna inte fick något straff. För som i de flesta våldtäktsfall så var det ju brist på bevis. Men hur ofta finns det en massa bevis eller vittnen när det gäller våldtäkter?
Polisen väntade i ett halvår på att utreda min våldtäkt, så om det fanns några bevis så var väl de borta då. Jag är ledsen att jag åkte hem och duschade bort de bevis som kunde ha funnits på min kropp. Men hur många tjejer gör inte det efter en våldtäkt?
Själv tycker jag att det fanns en del saker i killarnas förhör som man kunde ha gått vidare på, men det tyckte tydligen inte polisen. Men i och för sig så sa den ena polisen att ”de här killarna var ju väldigt trevliga”. Vilken otur att man blev våldtagen av trevliga killar! Jag är också trevlig men polisen hjälpte inte mig mer för det.
Efter ett sånt bemötande som jag fick av polisen så tappar man allt förtroende för dem. Det är inte konstigt att tjejer
inte vill polisanmäla våldtäkter.
Jag vet att det är så här i många våldtäktsfall och då kan man ju undra hur många våldtäktsmän som går fria. Undrar hur många av de män som man möter på gatorna varje dag som har gjort sig skyldiga till våldtäkt? Som de killarna som våldtog mig, de är nu lärare. Tänk om de är lärare åt dina barn. När man tänker så här så är det ju helt sjukt. Det finns ju säkert våldtäktsmän inom alla yrken. Jag vill i alla fall inte att någon våldtäktsman ska jobba med mina framtida barn. Nu är ju inte alla män våldtäktsmän. Men hur ska jag veta vilka som är det? Eftersom de här killarna inte blev dömda, finns de inte i något register. De kan jobba med vad som helst.
Elina Johansson
– heter egentligen något annat