När barn far illa – vems är ansvaret?
Monica Dahlström-Lannes:
Både socialtjänst
och medier har en viktig roll
”Varför gjorde ni ingenting?”, frågar Louise i ett öppet brev till socialtjänsten i Vetlanda efter programmet Uppdrag granskning. En fråga som många andra barn också kan ställa till passiva myndigheter som inte skyddar dem. Få fall är dock lika svåra som det i Vetlanda, där försummelse, vanvård, narkotikamissbruk och våldtäkter fick pågå i flera år, trots mängder av anmälningar till socialtjänsten.
För två år sedan gjorde jag själv en anmälan till socialtjänsten när ett syskonpar, då sex respektive sju år gamla, berättade för mig om våld och övergrepp. De visade också upp skador. Trots direktkontakt ingrep inte socialtjänsten där heller. Barnen läkarundersöktes inte ens och polisen stod maktlös. Den misstänkte pappan fick bestämma.
Det enda som hände var att socialchefen i Katrineholm kritiserade mitt dåliga omdöme, för att jag lyssnat på barnen. Han avfärdade barnens skador med att ”blåmärken får vi ju alla” trots att många andra tidigare hade gjort anmälningar till socialtjänsten. Barnen bor fortfarande kvar hos pappan.
För att skydda de egna barnen offrade hon andras. Våldsamma män hotar nämligen inte bara sina egna barn.
Varför ingriper inte socialtjänsten? Det är knappast brist på kunskap, snarare brist på empati och civilkurage.
I tv erkände en pensionerad socialarbetare sin rädsla. För att skydda de egna barnen offrade hon andras. Våldsamma män hotar nämligen inte bara sina egna kvinnor och barn.
stämning mot social-
tjänsten som anklagades för myndighets-
missbruk
Just i Vetlanda kritiserades socialtjänsten hårt i ett tv-program i början av 90-talet. Socialtjänsten hade handlat korrekt, skyddat barnet och gjort en polisanmälan.
Tv-kritiken mot den dåvarande socialchefen i Vetlanda var inte nådig, men JO hade granskat fallet och inte funnit något fel.
Men den informationen kom aldrig fram i programmet. Socialchefen försökte berätta om JO:s beslut, men avbröts flera gånger. När jag själv avslöjade vad flickan berättat blev programledaren rasande.
”Varför lät vi lilla Ida dö?”, frågade några kvällstidningar efter bevakning av en socialtjänst 1990/91.
Frågan var berättigad då den sönderslagna tvååriga Ida förts till sjukhus flera gånger. Hon omhändertogs av socialtjänsten sedan en barnläkare gjort anmälan.
Men efter massmediala påtryckningar hävdes omhändertagandet och Ida fick komma hem igen. Socialchefen bad personligen föräldrarna om ursäkt. Två veckor senare låg Ida död i sin säng!
Det finns många fler liknande fall med mediala attacker där journalister antingen inte går på djupet eller medvetet undanhåller information.
Vem minns inte Uppdrag granskning 2002? Janne Josefsson piskade upp en lynchstämning mot socialtjänsten i Oskarshamn som anklagades för myndighetsmissbruk då en pojke blivit omhändertagen. Det visade sig att föräldrarna var förståndshandikappade och inte klarade av att sköta sin son.
Hjördis Flodström-Nilsson, erfaren socialdirektör, hade granskat fallet åt Josefsson, men delade inte hans åsikt. Då ströks hon ur programmet.
Flodström-Nilsson skrev i DN: ”Janne Josefsson ljuger och bedrar och lyckas dölja hela sanningen för svenska folket. Han berättar en historia som aldrig hänt, och en lagstadgad skyldighet att ingripa till ett barns skydd förvandlas till ett ont uppsåt.”
Av rädsla att göra fel kanske socialtjänsten inte vågar göra något alls.
Eller har myndighetspersoner blivit så avtrubbade att de tycker att ”lite våld får väl barnen tåla”?
Socialtjänsten har det faktiska ansvaret, men vilket ansvar har medierna? Som inte inser konsekvenserna av sin godtyckliga kritik, när socialtjänsten faktiskt ingriper?
Kan detta ha bidragit till att tioåriga Louise i Vetlanda fick leva kvar hos sin kriminelle, missbrukande och psykiskt sjuke pappa under helt osannolika förhållanden?
Louise är tyvärr inte ensam. Det finns många barn som just nu bönar och ber om hjälp. Och som ropar för döva öron.
Dagens debattör
