Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ludvig, Love

Iran kan inte bombas till demokrati

Masoud Kamali: Bildt tiger om USA:s och Englands krigsplaner

Den svenska regeringens handfallenhet gentemot USA:s och Englands orättfärdiga invasion av Irak är minst sagt märkvärdig.

Carl Bildts krigssympatier och engagemang i konservativa amerikanska tankesmedjor är väl kända.

Han och regeringen håller tyst om amerikanska och engelska koloniala krigsplaner, den här gången mot Iran.

Och scenariot är detsamma som före Irakkriget. USA sätter igång en diplomatisk offensiv där Iran målas upp som ett hot mot världen, och det slås fast att det inte går att eliminera detta hot med diplomatiska medel. Offensiven börjar med en militär uppladdning runt Iran och en diplomatiskt charmoffensiv på två fronter:

Den västliga fronten är inte så svår för amerikanerna att övertyga, eftersom Europas intresse av goda relationer med den ekonomiska och militära övermakten USA går före deras begränsade intressen av ekonomiska relationer med Iran.

Dessutom är Europas koloniala historia med dess två stora kolonialmakter, England och Frankrike, inte främmande för att bestämma över andra människors liv och öden.

Men USA måste också utmåla Iran som det största hotet mot arabländernas konservativa regimer. Arabländerna har å sin sida interna bekymmer.

Det finns två delar i arabländerna som måste mötas och mutas för att den diplomatiska offensiven ska lyckas: den arabiska ”gatan” och det arabiska slottet.

Många korrupta och odemokratiska arabiska ledare behöver inte något argument för samarbete med USA. Men dessa ledare måste legitimera sitt samarbete med USA för folket på ”gatan”.

Knäckfrågan är Israels ockupation av Palestina och USA:s ovillkorliga stöd till staten Israel. En ny – men tillfällig – ”fredsplan” ska övertyga folket på gatan att USA vill ha en palestinsk stat i Mellanöstern och är berett att tvinga denna på israelerna.

Den israelska krigförande staten med premiärminister Olmert i spetsen har plötslig ändrat attityd och uttrycker sig positiv till det så kallade ”saudiska initiativet”.

USA:s utrikesminister Rices resor till regionen har oroväckande likheter med dåvarande utrikesministern Powells ”fredsresor” till Mellanöstern före invasionen av Irak. När målet är nått kallnar detta glödande intresse för ”fred” och allt återgår till business as usual.

Amerikanska myndigheter hävdar i sitt försök att installera ett missilförsvar i Östeuropa att Irans Shahabmissiler är riktade mot väst.

Överdriften av fiendens militära kapacitet är inget nytt. Trovärdigheten i påståendena är dock inte särskilt stor mot bakgrund av de officiella lögnerna om Iraks massförstörelsevapen. Iran har inte en chans mot den amerikanska övermakten, som också Frankrikes president Chirac påpekade. Orsakerna måste sökas på annat håll.

USA vill se satellitstater i det oljerika Mellanöstern, och allt tal om demokrati är tomma ord. USA och stora europeiska länder har gång på gång svikit demokratin i Iran och i många fall motarbetat den. Militärkuppen 1953 mot den liberala premiärministern Mossadeq är ett exempel av många.

Det är inte bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Iran som får USA och England att vakna till och vilja ändra regimen i Teheran utan hotet mot amerikanska och engelska intressen och Israels militära dominans.

Ett krig mot Iran kommer att få förödande och oförutsägbara konsekvenser även om det kan legitimeras som ett krig mot den islamiska regimen.

Den etniska sammansättningen av landet, en shiitisk majoritet som utgör mer än 90 procent av befolkningen, oroliga granländer som Irak, Afghanistan och Pakistan med kärnvapen, en splittrad opposition där de flesta kämpar för att bli kungar, presidenter eller imamer i kombination med en ung och stor befolkning gör att ingen i?dag kan förutse vidden av ett krig mot Iran.

Många människor kommer att få offra livet till en nykolonial politik som vill rita om världskartan efter sin vilja. USA:s propaganda för ”demokrati i Mellanöstern” faller på sitt eget grepp. Inte bara för att USA:s allierade i ”kampen mot terrorismen” är en rad diktaturer i och utanför Mellanöstern. Utan också på grund av USA:s efterkrigspolitik i Mellanöstern där proamerikanska antidemokratiska regimer ovillkorligt har stötts av USA.

Sverige och Bildt måste bekänna färg innan det är för sent. Kommer Bildt att fortsätta att blunda för Guantánamo och USA:s brott mot mänskliga rättigheter? Kommer Sverige att stödja krigslinjen eller en demokratisk utveckling i Iran?

Demokrati kan inte bombas in i ett land.

Dagens debattör

Demokrati kan inte bombas in i ett land. Carl Bildt måste bekänna färg: Kommer regeringen att stödja krigslinjen eller verka för en demokratisk utveckling i Iran? skriver professor Masoud Kamali.