Är det dags att tala om kristendomen?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-06-03
Debattören: Att klistra fast ondskefulla eller gudagoda attribut på grupper är inte bara fruktlöst – det är hyckleri
DEBATT. Aftonbladets senaste granskning av svenska kyrkan avslöjar en rad oegentligheter sexuella trakasserier, mobbning och missbruk av kyrkans pengar.
Det är inte första gången det rapporteras om förtryck, tystande av kritiska röster och trakasserier inom svenska kyrkan. Människor som inte vågar träda fram vid namn har tidigare vittnat om mobbning, trakasserier och anställda som blir utköpta av kyrkan för att tysta ner problem.
Människor världen över har vittnat om sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan, där de rådande maktstrukturerna höll hårt fast på de smutsiga hemligheterna. Under tiden utnyttjades och missbrukades barnen som blev brännmärkta för livet, i Guds namn.
Är det dags att tala om kristendomen?
Är kristendomen ett hot mot vår frihet, demokrati och våra mänskliga rättigheter?
Är det de bibliska texterna som skapar dessa destruktiva beteenden eller möjligen en slags sekteristisk gemenskap som folk saknar mod att tala om?
Jag tror inte det, lika lite som jag tror på att Islam som religion är farlig.
I grund och botten tror jag det handlar om oss, människor.
Var det Islam som formade Malala? Malala, den lysande tonårsflickan som väckt hjärtan världen över i sin kamp för flickors rätt till utbildning. Malala som 2014 vann Nobels fredspris för sitt arbete, mod och styrka till att skapa förbättring för andra och sig själv.
Jag tycker det är dags att stanna upp och fundera över dessa frågor. Varför? Jo, jag ska berätta.
Hela min uppväxt har präglats av denna splittring som vi kan se i samhället och debatten idag. Mina föräldrar föddes som kurder i Turkiet och jag föddes i Stockholm för 35 år sedan.
Uppväxten i två kulturer som jag aldrig riktigt själv fick till att smälta samman, var sin kultur med sina förväntningar på hur jag skulle vara. Det var svårt, för vem var jag i det hela och hur skulle jag leva mitt liv för att det skulle bli rätt?
Vi, människor, tycks ha det vanskligt att frångå det faktum att det finns fler än blott två alternativ att välja mellan.
Som vuxen har jag försonats med splittringen och kommit fram till följande: oavsett kultur, etnicitet, religiös tillhörighet etcetera kommer det finnas destruktivitet och konstruktivitet, ty det ligger i människans natur.
Lika mycket som religionen kan skänka människor tröst, styrka och vägledning i den komplexa värld vi lever i så kan den även användas till maktmissbruk, korruption och övergrepp.
Bör vi acceptera destruktivitet för den sakens skull? Givetvis inte, det är varje frisk människas ansvar att sträva efter ett samhälle som alla kan fungera, utvecklas och leva i.
Lika lite som det är dags att ”tala om Islam” är det dags att ”tala om kristendomen”, vi bör snarare lyfta fram den destruktivitet vi ser i religionens namn. Genom att identifiera vad som är destruktivt istället för vem som är destruktiv.
Att klistra fast ondskefulla eller gudagoda attribut på olika grupper eller heliga böcker är inte bara fruktlöst, det är hyckleri.
Förr eller senare, ju förr desto bättre, bör vi komma till den punkten där vi kan jobba mot gemensamma mål och frågor, som ligger i vårt gemensamma intresse.
Till exempel: Hur ska vårt gemensamma samhälle utvecklas socialt, vetenskapligt, ekonomiskt, miljömässigt på bästa sätt.
Nej, vi behöver inte resa oss upp och sjunga ”we shall overcome”.
Det räcker med att börja anamma tanken och kanske smaka på orden lite. ”Gemensam”. ”Konstruktiv”.
Zozan V Cengiz, studerar beteendevetenskap i Göteborg, varken kristen eller muslim
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.