Väljarna lät inte sorgen styra i omröstningen
EMU-kampanjen har kritiserats för sin hätskhet. Retorikexperten Göran Hägg är av motsatt mening:
För en gångs skull räckte det inte med mysfarbrorfasoner. Tydliga argument, skärpa och klarhet fick brytas mot varandra.
Svenska väljare och svensk politik verkade, oavsett utgången, vara att gratulera.
Väljarna lyckades, tragedin till trots, hålla isär sin sorg och den demokratiska processen.
I ljuset av de hemska dagarna 10–11 september och mordet på Anna Lindh har det sagts att folkomröstningskampanjen dessförinnan varit ”hätsk”. Men hätsk var den knappast. Till övergreppets alla andra vidrigheter kan istället läggas att en ovanligt bra, demokratisk valrörelse hotades av knivdådet.
I de senaste riksdagsvalen har alla partier gått till val på ungefär samma allmänborgerliga program. Maktpolitiker utan bestämda åsikter om någonting som Lars Leijonborg eller Göran Persson har tävlat i trevlighet. Sedan har regeringsfrågan lösts genom förhandlingar med oförutsägbar utgång.
Ändå talar Persson om ”förgrovning” av debatten de senaste 15 åren. I verkligheten har det skett en förtunning jämfört med det hårda men klargörande tonläge som rådde på Palmes tid eller under ATP-striden 1957-58.
Retoriken har varit skicklig, men utslätad som lättölsreklam – en annan bransch där alla säljer samma vara.
Trevlighet och pålitlighet, etos, har ersatt argument och frågor. Känslor och engagemang, patos, har försvunnit.
Men nu, inför EMU-omröstningen, då det gällt att sälja en politisk sakfråga, har det inte räckt med mysfarbrorfasoner.
Historien om kampanjen 2003 har därpå varit historien om ja-sidans försök att hitta en annan, fungerande metod. Och om hur allt tydligare argument och strategier kommit att för en gångs skull brytas mot varandra. Debatten utvecklades hela tiden mot bättre retorik och större skärpa och klarhet.
Inledningsvis gjorde ”ja” ett klassiskt retoriskt misstag då man trodde det räckte med att ”informera” okunniga massor om eurons fördelar. Attityden innehöll stora portioner förakt. Inget är farligare. Man ska tvärtom säga att man förlitar sig på lyssnarnas klokhet och kunskaper. Då blir vi benägna att dela talarens åsikt.
Ja-sidan förlorade därför redan på försommaren poäng i sin bästa gren, ekonomin. Borgerliga nej-ekonomer som Nils Lundgren gjorde dessutom att det ”självklara” inte alls verkade självklart. Man tvingades byta strategi. Löften om 100 000 nya jobb och dylikt försvann ur kampanjen.
Däremot fick ja-sidan när det såg som mörkast ut oväntad hjälp av Maud Olofsson. Jämförelser, comparatio, är en retorisk huvudgren. Men hennes jämförelse med Hitler var idiotisk. Uppföljningen var ännu värre.
Men pendeln slog strax tillbaka. Ingen torde ha gjort så mycket för nej-sidan som Sören Gyll när han gick ut i tv och tyckte att den demokratiskt valde Leif Pagrotsky borde ”hålla tyst”. Gyll såg ut och lät som en kommunistisk nidbild av kapitalistisk utsugare. Om HAN var för MÅSTE det helt enkelt vara något lurt med saken, sa man sig antagligen i de socialdemokratiska marginalgrupper ja-sidan måste vinna.
Etos-strategin – att bygga på personlighet – var här någonstans helt förlorad för ja. Nej-sidan behövde inte ens hårdlansera Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Ulla Hoffman. På något vis gjorde ja-sidan kontrasten tydlig genom exponeringen av Marcus Wallenberg och Sören Gyll.
Vem skulle du köpa en begagnad åsikt av?
Istället kom slutfasen att handla om patos. Som en riktig politisk kampanj ska. Vädjanden till hopp och känslor. Vad vill de vid det laget välinformerade väljarna ha för svensk framtid? Vad tror de att euron kommer att innebära? Leder gemensamma pengar till mer fred? Hamnar vi ”utanför”? Kostar det något? Vinner eller förlorar vi ”inflytande”? Har vi rentav ett ”ansvar” inför övriga EU-medlemmar som tagit på sig projektets börda? Är det fiffigt att säga nej och vänta och se eller ett fegt och dyrt strutsbeteende?
Klara alternativ och framtidsdrömmar stod mot varandra. Till och med tydligare än de gjorde i omröstningen 1994. Och åtminstone jag har svårt att se varför det skulle vara så galet att den politiska processen för en gångs skull lyckades fånga upp motsättningar mellan välfärdstraditionalister och nyeuropéer, land och stad, överhet och allmänhet med mera, med mera. Vi hade möjlighet att välja. För en gångs skull. Språket var tydligt. Och snarast var personfixeringen, särskilt mot slutet, mindre än på länge. Svenska väljare och svensk politik verkade, oavsett utgången, vara att gratulera.
Ett ögonblick trodde man i ljuset av tragedin att effekten av den utmärkta kampanjen skulle omintetgöras. Det är ett högt betyg åt väljarna att man har kunnat hålla isär den djupa sorgen och den demokratiska processen. Kanske också det en värdig tribut åt Anna Lindhs minne.
Göran Hägg
Retorikexpert