Jag vill INTE ha en dotter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-03-08 | Publicerad 2003-12-31

Tänk att få en dotter.

Tänk att få se henne växa upp, bli tafsad på av tonårskillar, nedvärderad i arbetslivet och misstrodd i en domstol.

Vill man verkligen sätta en dotter till en sådan värld?

Det frågar sig skribenten och operasångaren Nikola Matisic.

Många av mina kamrater får barn just nu och det verkar faktiskt underbart, trots sömnbristen och de eviga förkylningarna som följer. Men en sak får mig att vandra sömnlös: Tänk om jag får en dotter? Hur ska jag kunna beskydda henne genom livet? Hon kommer aldrig att kunna leva sitt liv lika enkelt som jag, som är man. I dag bävar jag inför tanken på att min dotter (om jag får någon) ska hamna i en sådan skolmiljö som jag växte upp i.

När jag, som förortskille, för tjugo år sedan började mellanstadiet fick jag studera i centrala Stockholm på en väldigt stor, fin och ordentlig skola där föräldrarna egagerade sig väldigt i sina barn och man själv upplevdes som priviligierad.

Det tog inte många veckor för oss att utveckla ett beteende som yttrade sig så att killarna smög runt på rasterna och greppade tag eller tafsade på tjejernas bröst eller mellan deras ben, deras högljudda protester till trots. Ju mer oväntat övergrepp desto mer triumfartat rusade vi därifrån, firande den kille som lyckats med sitt uppdrag. Tjejerna kunde omöjligen värja sig och fick aldrig någonsin hjälp av en vuxen eftersom de inte kunde precisera exakt vad det var vi gjorde.

Och vi killar var så skickliga att det helt enkelt inte gick att se vad vi pysslade med. Att tjejerna inte kunde hämnas var naturligt, eftersom vi pojkar använde metoden att söndra och härska. Små grupper av utsatta flickor separerades från varandra och de som var i den största klungan kände sig tryggast och ville inte ha med de mer utsatta att göra.

Således hade de mest utsatta flickorna lättare att umgås med oss pojkar eftersom vi emellanåt betedde oss relativt balanserat. Man glömmer så lätt i den åldern!

Och det är i den åldern framtidens ledare skapas, den macchiavelliska taktiken fungerade väl eftersom vi killar bara var hälften så många som tjejerna.

Min poäng är naturligtvis att likställa barnens miljö med de vuxnas. I vuxenvärlden utsätts kvinnor varje dag för förakt, nedsättande åsikter och allmänt förtryck. Vårt land ska vara ett föredöme i världen, där kvinnor ska ha mer rätt till jämställdhet än i andra länder.

I vårt land växer kvinnor upp i miljöer där de dagligen kallas för ”slyna”, ”hora” eller liknande. I vårt land har de flesta män, vågar jag påstå, hört uttrycket ”allt över tolv är tänjbart”. Denna kommentar, fälld av en man, är enbart menad för ett i övrigt manligt sällskap och åtföljs normalt av halvhjärtade protester och ett samfällt skrockande.

Denna mening har fruktansvärd innebörd, oavsett vad som menats.

I vårt land verkar våra 15-åringar ha klart för sig var makten ligger eftersom de, enligt sociologen Stina Jeffers, anser att en självberusad tjej får skylla sig själv om hon senare blir våldtagen. ”Det vet man ju hur killar blir” lyder en återkommande åsikt i undersökningen.

Fortfarande på 2000-talet saknar svenska domstolar empati till den grad att de inte förstår att en man är ett dödligt vapen, ett hot mot en kvinna som kan skrämma henne till handlingsförlamning bara genom sin blotta närvaro. Domstolar som lindrar domar där det kvinnliga offret varit alkoholpåverkat utför ytterligare en inhuman kränkning av henne.

För att vi ska slippa denna uppenbara kränkning från domstolarna mot offret borde vi i stället illegalisera kvinnors berusning och på så sätt genomlysa problemet att kvinnor utsätter sig för en uppenbar skändningsrisk. Men gjorde vi det skulle den rådande ojämlikheten bli alltför uppenbar. Och till den världen kan man inte sätta en dotter.

Ett tankeexperiment: En kvinna i er bekantskapskrets anklagar en man i samma bekantskapskrets för att ha tvingat sig på henne under en fest. Deras förklaringar skiljer sig åt. Hon är djupt upprörd, skärrad, berättar osmakliga detaljer, medan han inte tycker att det var så allvarligt, försöker bortförklara och ger en svepande beskrivning. Hur skulle ni ställa er i frågan?

Finns det någon chans att kvinnan överdriver? Tänk er nu att hon har en pojkvän. Resonemanget blir då ur det manliga perspektivet självklart, mannen skulle aldrig ge sig på en kvinna som har en pojkvän, så gör man ju inte... mot en annan kille!

Och in i den världen vill jag inte föda en dotter.

Tre av de främsta och mest värdefulla egenskaperna hos en man är medkänsla, ömsinthet och empati. Men var finner man dessa förebilder? I Skandias styrelse? Fotbollslandslaget? Inom officerskåren? I grabbgängen som kallar sig för namn på engelska? Bland karriärpolitiker?

Vi har en lång, lång väg kvar.

Nikola Matisic (operasångare och skribent)