Våldskulturen kan inspirera till våld
Samurajmannen trodde, enligt uppgift, att han var agent Carl Hamilton.
Åkeshovsmannen svingade ett järnspett mot sin omgivning i tron att de var troll.
På Västerlånggatan trodde en man att han var radiostyrd och mejade ner ett tjugotal personer.
Kan våldskulturen ”inspirera” den som lider av psykisk sjukdom till våldsbrott? Svaret på den frågan är tveklöst ja, skriver Martin Grann, docent på Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet.
Tre vansinnesdåd. Tre psykossjuka gärningsmän med vanföreställningar och förföljelseidéer som oprovocerat angriper oskyldiga som kommer i deras väg. Har det blivit vanligare? frågar man sig. Har den massmediala rapporteringen gjort oss uppmärksamma på ett nytt fenomen eller förekom besinningslösa våldhandlingar och psykotiska gärningsmän lika ofta för tio år sedan? Eller 20 eller 50 år sedan?
En populär föreställning inom psykiatrin är att våldet bland de psykiskt sjuka har ökat efter den så kallade avinstitutionaliseringen. Man syftar då på den process som inneburit att så gott som alla våra riktigt stora mentalsjukhus har stängts igen eller krympts de senaste 30–40 åren.
Det är riktigt att de allra flesta psykiskt sjuka som tidigare hölls inspärrade på kronikeravdelningar i dag bor i egen lägenhet ute i samhället. Det stämmer också att besvärande ofta har kommunen och den psykiatriska öppenvården varken resurser eller kompetens att ta hand om dem. Det gäller särskilt vissa riskgrupper, såsom aggressiva män som samtidigt är missbrukare och som inte är motiverade till behandling. Inte sällan är man från socialtjänsten och allmänpsykiatrin helt enkelt rädd för dessa patienter. Därför kan det medvetet eller omedvetet bli så att båda parter helst undviker kontakt. Just den här gruppen med ”Åkeshovsmän” skulle jag vilja hävda är de som allra oftast trillar mellan stolarna i dagens psykiatri-Sverige.
Ett par vetenskapliga studier från Skandinavien och andra I-länder har visat på ett svagt men ändock ett samband mellan nedrustningen av slutenvården och förekomsten av brott bland psykiskt sjuka. Att försöka studera förändringar och jämföra statistik över längre tidsperioder är dock behäftat med en mängd metodologiska svårigheter. Frågan om vilken roll bantningen av slutenvårdspsykiatrin haft för Åkeshov, Västerlånggatan och nu senast svärdmannen på Norra Agnegatan, får stå obesvarad. Och kanske lika bra det – det är ändå ingen som tror att en återgång till storsjukhusens tid är en bra lösning.
Man kan också spekulera i vilken betydelse den förändrade samhällskulturen har i sammanhanget. Jag syftar då på den våldsfixerade, översexualiserade amerikanska actionkulturen som sköljer över oss. Kan den vara en grogrund för råare och mer spektakulärt övervåld? Denna fråga är ännu svårare, för att inte säga omöjlig, att besvara med vetenskapliga metoder.
Kan våldskulturen ”inspirera” den som lider av psykisk sjukdom till våldsbrott? Svaret på den frågan är tveklöst ja. Men om detta är vanligt eller blivit vanligare är inte lätt att ha några självklara idéer om. Personligen anser jag det svårt att blunda för de attitydförändringar om våld som kommer med Hollywoodkulturen. Enligt uppgift trodde till exempel mannen på Norra Agnegatan att han var agent Carl Hamilton. Och ”Åkeshovsmannen” trodde att det var troll han slog ihjäl. Våldsanvändning som problemlösning – evangelium enligt Cocacola-kulturen!
Det som är viktigt just nu är att komma ihåg att den absoluta majoriteten av alla psykiskt sjuka gör aldrig en fluga förnär. Omkring 6 procent av alla våldsbrott som leder till fällande dom i Sverige begås av personer som vårdats inom psykiatrin för psykossjukdom. För grövre våld är andelen något högre (till exempel 20–25 procent av alla mord och dråp), men de flesta psykiskt sjuka är faktiskt inte ”farligare” än vem som helst.
De psykiskt sjuka löper förvisso en statistiskt ökad risk för våldshandlingar jämfört med andra. Men det finns många andra kända – och betydligt kraftfullare – riksfaktorer för våldsbrott. Att vara ung, vara man och missbruka alkohol eller droger är till exempel långt mycket viktigare i sammanhanget än att lida av psykossjukdom.
Måtte vi inte nu få en galopperande moralpanik kring de psykiskt sjuka och deras ”farlighet”! Som i England. Där inför man just nu en ny lag som gör det möjligt att i vissa fall låsa in psykiskt sjuka utan att de gjort något alls, i förebyggande syfte! Vill man bekämpa våldet i samhället är det inte psykossjukdomarna som är huvudfienden. Kanske ska vi titta mer kritiskt på vår egen kultur.
Martin Grann, docent
Centrum för Våldsprevention,
Karolinska institutet