Därför kom SD in i riksdagen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-20

Debattörerna: De andra partierna har inte tagit deras väljare på allvar

Ett nationalistiskt parti har för första gången tagit plats i den svenska riksdagen. Det är säkert chockartat för många. Men egentligen borde ingen vara förvånad. Partiet fick redan vid förra valet 2,9 procent och har sedan dess haft medvind.

Sedan andra världskriget har vi hållit minnet av Förintelsen vid liv för att något liknande inte ska kunna hända igen. De flesta svenskar reagerar därför instinktivt när de stöter på ett språkbruk som påminner om nationalsocialism. Men nationalsocialismen är bara den allra värsta formen av nationalism.

I arbetet med vår bok ”Svensk, svenskare. Ett reportage om Sverigedemokraterna” har vi det senaste halvåret följt Sverigedemokraterna för att lära oss mer om vilken politik partiet står för i dag. Vi har insett att SD:s företrädare vet vilka ord som måste undvikas för att de inte ska framstå som rasister och potentiella nazister. För att nå framgång har partiet totalt gjort om sin politiska retorik. De har lyckats över all förväntan. Medier och företrädare för de andra partierna har förvirrats av ett parti som de inte kan sätta på den politiska kartan. De har letat nazistiska referenser och missat analysen av vad partiet står för i dag.

Få har därför förklarat för väljarna att nationalismen är en ideologi som hävdar att varje land bara kan ha EN enda kultur. Den gemensamma kulturen ska utopiskt överbrygga alla klasskillnader och ta bort konflikterna i samhället.

Få har berättat att Sverigedemokraterna har ersatt antisemitismen med en ny konspirationsteori, som handlar om att islam håller på att ta över västvärlden. Varje barn som föds i en muslimsk familj i Sverige innebär, enligt SD, ett ytterligare framsteg för ”jihad” och ett steg närmare införandet av islamsk lag – ”sharia” i Sverige.

Samtidigt finns många väljare som är missbelåtna med hur Sverige har utvecklats de senaste decennierna. De har fallit för partiets mer klassiska missnöjesretorik. Häri ligger de andra partiernas största misslyckande. För de har inte tagit dessa väljare på allvar. Under sommaren har vi till och med upplevt att flera partier visat beröringsskräck gentemot de väljare som lutat åt SD-hållet.

I Gävle träffade vi i början av sommaren den nyblivna SD-medlemmen Carina Åhs. Hon är den nya tidens Sverigedemokrat. Hon jobbar för godistillverkaren Leaf som nyligen aviserat att tillverkningen av några av godissorterna på Gävlefabriken ska flytta till fabriken på Balkan. Globaliseringen påverkar och Carina oroar sig för de 40 arbetskamrater som riskerar att bli av med jobbet.

Carina Åhs är invald som suppleant i Livsmedelsarbetarnas fackklubb på Leaf, men har aldrig blivit kallad på något möte och känner sig utfrusen. Hon har ifrågasatt varför man bara får politisk information från Socialdemokraterna på den fackliga tiden som arbetsgivaren ställer till förfogande.

Carina Åhs, som är 42 år, röstade på Sverigedemokraterna i valet 2006, valet innan dess hade hon röstat på Socialdemokraterna. Hon berättar att folk frågar henne om hon är rasist. Det är hon inte, svarar hon då, och hänvisar till partiprogrammet.

Men Carina Åhs är orolig. Hon känner inte igen det land som hon växte upp i och hon oroar sig för att bli gammal. Hennes mamma är fattigpensionär och Carina tycker inte att man ska behöva vända på varenda krona och inte kunna köpa det pålägg man helst vill ha på smörgåsen. Hennes son blev i början av sommaren rånad och Carina tycker sig se mer våld i vardagen och längtar tillbaka till den tid då man inte behövde låsa sin dörr.

I kampen om resurserna ser hon inte hur pengarna ska kunna räcka till både hennes mamma och Fatima från Somalia.

När vi i slutet av augusti återigen träffar Carina Åhs, kandiderar hon till såväl kommun- och landstingsfullmäktige. Rekordsnabbt har hon kommit in i politiken som företrädare för ett parti som välkomnat henne med öppna armar.

Hos Carina Åhs finns inte den islamofobi och känsla av martyrskap som vi mött hos många andra sverigedemokrater. Hon är en del av de nya Sverigedemokraterna, en av dem som lockats av den nya paketeringen.

Vi som studerat SD vet att rasismen finns kvar i partiet. Men den nya SD-rasismen handlar om religion och kultur, i stället för om hudfärg och gener.

Annika Hamrud
Elisabet Qvarford