Sätt en fotboja på Gryningspyromanen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-04-22
Debattören: Sverige behöver en skyddslag för att förhindra återfall i brott
DEBATT. Om en vecka friges Sveriges genom tiderna troligen farligaste pyroman.
Samhällskostnaden för de bränder han misstänks ha anlagt bedöms överstiga en miljard. I en intervju i Expressen förra året uppgav han att ”det kommer att brinna igen”.
Nu släpps han oavsett hur riskbilden ser ut. Är man är fri är man fri. Punkt. Gryningspyromanens frigivande får tjäna som diskussionsunderlag kring svagheten hos det nuvarande tidsbestämda fängelsestraffet.
Avsaknaden av möjlighet att ta hänsyn till återfallsrisken vid mycket grova brott påverkar trovärdigheten för hela påföljdssystemet. Politikernas reaktion blir ofta rop om ”strängare straff!". Det är dock inte rätt väg att gå. Det är dags att byta perspektiv.
Vår rätt till skydd och en tidsobestämd samhällsskyddspåföljd behöver införas i lagstiftningen.
Ytterligare ett exempel är Hagamannen som i berusat tillstånd begick ett stort antal våldtäkter. Ovannämnda fall har flera saker gemensamt:
Det rör sig om upprepade allvarliga brott riktade mot människors liv och hälsa.
Hög återfallsrisk kan misstänkas.
Psykisk störning föreligger, men inte av så allvarlig art att de dömts till rättspsykiatrisk vård.
Båda är dömda till tidsbestämda fängelsestraff där inga utvärderingar av risker görs inför frisläppandet.
För personer dömda till livstids fängelse görs en riskbedömning innan en omvandling kan ske till ett tidsbestämt straff så att inte uppenbart farliga personer ska släppas ut i frihet. Vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning sker samma sak genom dom i förvaltningsrätten.
Självklart kan ingen säkert veta om någon av dessa gärningsmän kommer att återfalla i allvarlig brottslighet, men att risken för detta över huvud taget inte kan beaktas vid ett tidsbestämt fängelsestraff är en allvarlig brist i lagstiftningen.
Preventiva inslag har alltid funnits i vår lagstiftning. Balansen mellan repression och prevention har varierat över tid. Generellt skedde ett skifte runt 1980 mot en mer repressiv strafflagstiftning. Internering och ungdomsfängelse, två tidsmässigt obestämda påföljder, utmönstrades då de ansågs för rättsosäkra.
Samtidigt avhände man sig möjligheten till individuella bedömningar. Exempel på en preventiv åtgärd i dag är utvidgat kontaktförbud där man efter överträdelse även kan dömas att bära elektronisk fotboja.
Hur skulle ett förstärkt preventivt inslag i lagstiftningen kunna se ut?
Grundförutsättningen är att brottsligheten är av samhällsfarlig natur. Kriterier för detta behöver definieras. Är dessa uppfyllda så kan en samhällsskyddspåföljd utdömas som läggs ”ovanpå” ett tidsbestämt fängelsestraff. En riskbedömning före frisläppandet avgör då om någon typ av frihetsinskränkning fortsatt behövs.
Riskbedömningarna har utvecklats betydligt på senare år och har numera en relativt god precision. Statistiken från rättspsykiatrin visar att återfallsbrotten är relativt få jämfört med efter fängelsestraff.
Skyddspåföljder kan till exempel vara regelbunden drogtestning eller elektronisk fotboja. I extremfall kan fortsatt inlåsning bli aktuell. En skyddspåföljd ska regelbundet omprövas i domstol som i dag sker vid prövningar om fortsatt rättspsykiatrisk vård. Principen är att när farligheten har minskat ska restriktionerna reduceras eller påföljden helt avslutas.
Utöver den direkt brottspreventiva effekten har en skyddspåföljd också en allmänt styrande inverkan då den dömde får ett starkt incitament att sköta sig och visa att hen inte längre är farlig.
Den frihetsinskränkning som gärningsmännen drabbas av måste vägas mot den rädsla och förlust av säkerhet som Umeås kvinnor och Ystadborna drabbats av.
Hagamannen har rimligen förverkat rätten att använda alkohol och borde åläggas framtida nykterhet. Gryningspyromanen borde bära en GPS-fotboja för att över huvud taget få vistas i frihet. Även för återvändande jihadistkrigare skulle en skyddspåföljd kunna vara aktuell.
Preventivt inriktad lagstiftning har fått kritik för att vara rättsosäker. Bland annat för att den skulle bygga på vad gärningsmannen kan tänkas göra och inte vad vederbörande gjort. Förvisso finns här svåra avvägningar, men just den kritiken missar något väsentligt.
Påföljdens grundläggande legitimitet bygger inte på framtidsbedömningen utan på vad hen faktiskt har gjort. Utifrån detta måste samhället vid behov ha rätt att utforma en smartare och mer styrande påföljd än det vanliga tidsbestämda fängelsestraffet. Det är också viktigt att skyddspåföljden hålls åtskild från straffet. Den är inget straff och ska inte benämnas som sådant.
En samhällsskyddslagstiftning rymmer svåra rättsetiska avvägningar men behövs i utvalda fall.
Helt enkelt för att samhällsmedborgarnas rätt till skydd och trygghet måste ges företräde framför gärningsmannens rätt till integritet. Väl utformad kan den fungera brottsförebyggande och rädda liv.
Erland Richardson, överläkare i psykiatri
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.