En frustrerande brist på borgerliga visioner
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-10-18
Alice Teodorescu: M–stämman ypperligt tillfälle att flytta fokus bortom år 2014
Det är inte ofta jag håller med Jonas Sjöstedt, men på en punkt har han definitivt rätt: när valrörelsen riskerar att bli en tröttsam dansbandsbattle mellan de ytterligare lite nyare Moderaterna och de inte lika nya Socialdemokraterna har vi alla förlorat.
Den som följer dagens politiska debatt får lätt intryck av att det numera saknas några djupare skiljelinjer, att politik inte längre handlar om vad utan snarare om hur mycket. Om så är fallet kan man undra vad vi ska med åtta partier och 349 riksdagsledamöter i riksdagen.
För skiljelinjerna finns, även om de för närvarande monterats ner till förmån för kreativa symboler och kommunikationsstrategier. En tendens som genomsyrar politiken från höger till vänster, möjligtvis med undantag för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som fortsatt tydligt värnar sina ideologiska utgångspunkter.
När rädslan för att förlora makten, eller inte få överta den, blir viktigare än vilka reformer makten kan förverkliga, devalveras de politiska förslagen och förvaltandet görs till paradgren.
Men makten i sig bör vara ointressant för den som är stolt men lagom nöjd. Visserligen förutsätter förändring makt, den som saknar makt kan endast tala om förändring, men med makt följer också ansvar att inte bara följa utan också skapa och leda opinionen. Det värderingsskifte som f d centerledaren Maud Olofsson talade om kan aldrig realiseras om man får rätt för att man anpassar sig till vad som anses vara rätt utan att våga ta strid för vad man anser är rätt helt oavsett.
Trots alliansens historiska segrar och det faktum att Sverige i dag är ett friare och på många punkter bättre land där fler går till jobbet och där egenmakten ökat, visar opinionsmätningarna på inte alltför muntra siffror för regeringen. Till viss del handlar det sannolikt om att alliansen inte längre kan dra fördel av att vara det nya, spännande alternativet och att partierna får de väljare de ber om; otrogna, icke-ideologiska kappvändare.
Det är nämligen skillnad att övertyga människor om den borgerliga politikens förträfflighet och att övertala dem med argument som håller för stunden men som saknar en djupare förankring i värderingar. Socialdemokraternas dominerande ställning under flera decennier berodde på det senare, människor var övertygade och därmed lojala mot politiken och partiet.
Frustrationen har länge varit stor inom delar av borgerligheten. Innevarande mandatperiod har i jämförelse med den första bjudit på få större reformer även om majoriteten av vallöftena förtjänstfullt bockats av. Samtidigt lyser visionerna med sin frånvaro. Också för någon som följer politiken på nära håll är det svårt att identifiera de mer långsiktiga ambitionerna. Moderaternas stämma är ett ypperligt tillfälle att flytta fokus bortom år 2014 och istället fundera på hur Sverige ska se ut om 20-30 år. Vilka frö till reformer behöver planteras nu som vi kan skörda frukterna av sen?
Sveriges framtid står inte och faller med brytpunkten på skatten. Missförstå mig rätt, skattefrågorna är högst relevanta och det fortsatt enorma skattetrycket i behov av vidare åtgärder. Men skatterna är en del av den berättelse som saknas. Berättelsen som handlar om ökad frihet, rättvisa och egenmakt. Det är ur berättelsen som orken att kämpa vidare hämtas, ur berättelsen som visionerna hämtar näring. Sverige har stora utmaningar på flera områden: OECD:s största sysselsättningsgap mellan utrikes- och inrikesfödda, ojämn utbildning, en demografi som utvecklas negativt. Om dessa frågor inte hanteras i dag kommer konsekvenserna vara förödande i framtiden.
Alice Teodorescu,
borgerlig skribent och debattör