Döm inte ut Waldorf på grund av Solvikskolan
Debattörerna: Vi vänder oss mot frontalangreppen efter SVT-dokumentären
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-05-21
DEBATT. Nyhetsflödet på sociala medier har gått på högvarv den senaste tiden, efter SVT-dokumentären om Solvikskolan och om hur elever som gått där farit illa.
Incidenterna vid denna skola är naturligtvis djupt upprörande – inga barn och ungdomar ska behöva utsättas för det dokumentären berättar om, och det är skamligt att ett system som utformats för att skydda eleverna har svikit dem på så många nivåer.
Det vi vänder oss mot i delar av nyhetsflödet är att konturerna av diskussionen har blivit suddiga, och att en associationskedja har fått en del debattörer att ta steget från att instämma i kritiken av just denna skola till att rikta ett frontalangrepp mot Waldorfpedagogiken och mot dem som har valt att hitta en professionell hemvist inom den.
Även om Waldorf som fenomen kan vara ytligt bekant för åtskilliga – de kan ha haft en vän som gått på en sådan skola, eller de känner igen skolbyggnadernas speciella arkitektur – vet många förmodligen ganska lite om de idéer som ligger bakom pedagogiken, alltså antroposofin, och ännu mindre om pedagogikens grundare Rudolf Steiner.
Av en del av kritiken kan man få intrycket av att det är för att de här idéerna hålls hemliga för utomstående.
Fem minuter i sällskap med Google visar strax hur absurd en sådan anklagelse är. Nätet översvämmas av information, och hundratals föreläsningar som Steiner höll under sin livstid är lättillgängliga, alldeles gratis.
Så har vi motsatt kritik, som går ut på att idéerna är välkända och består av ren gallimatias. Det får man naturligtvis tycka, men till den kritiken finns det två saker man kan invända.
För det första var Steiner, naturligt nog, ett barn av sin tid, och han tänkte och skrev som många andra gjorde den gången, för mer än hundra år sedan.
För det andra: något av allt det man hittar i de hundratals volymer som dokumenterar hans tankar kan säkert få en att klia sig i huvudet, men det betyder ju inte att alltsammans ligger till grund för dagens Waldorfpedagogik.
Steiner hade något att säga om allt mellan himmel och jord, och av allt detta väljer och vrakar antroposofer, Waldorflärare och andra intresserade det de råkar finna vettigt och intressant. Så är det ju med alla andra andligt färgade ideologier: bara för att någon är kristen betyder det ju inte att hen menar att vartenda ord i Bibeln är sant.
Bland personalen på landets Waldorfskolor finns det hur många sätt som helst att relatera till Rudolf Steiner och hans läror.
Vissa är övertygade antroposofer. Andra vet knappt vem Rudolf Steiner var. Åter andra plockar ett urval av hans idéer och använder dem som vägledande principer för hur de utför sitt arbete.
På så vis liknar lärare som inspirerats av antroposofin alla andra som finner den ena eller andra ideologin inspirerande. Skolvärlden är full av lärare som sympatiserar med allt från Jesus till Marx, och om de alla skulle hindras från att utföra sitt uppdrag därför att de kan riskera att indoktrinera eleverna skulle arbetsförmedlingen snart stormas av klienter.
Även för föräldrar och andra som är fullständigt skeptiska till antroposofin menar vi att det finns mycket gott i pedagogiken.
Waldorfskolor insisterar på att varje barn ska bemötas som en unik individ. Därför fungerar de ofta som trygga miljöer för otaliga elever som andra skolor kan ha svårt att handskas med.
Misslyckanden och övertramp i en enstaka skola, som en gång i tiden började som del av Waldorfrörelsen men under en del år gick sin egen väg, ändrar inte på det.
Karen Swartz, doktorand i religionsvetenskap, legitimerad lärare och f.d. lärare vid en waldorfskola
Olav Hammer, professor i religionsvetenskap och f.d. waldorfförälder
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.