En klick jägare ska inte styra vargpolitiken
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-09
Gunnar Gillberg: Renskötare och nöjesjägare får orimligt stort utrymme
Sverige har cirka 200 vargar, det är ingenting jämfört med andra länder. Trots det är hetsen stor från renskötare och nöjesjägare som oroar sig för sina lösdrivande hundars hälsa.
Men av 7508 hundar som dödades eller skadades under perioden 2000-2005 var 7252 av dem offer för trafiken, 135 hundar dödades eller skadades genom vådaskott av jägarna själva och endast 78 hundar blev offer för något av våra rovdjur.
Den lilla men högljudda gruppen av jägare som kräver att vargen skall tas bort från de svenska skogarna har fått ett orimligt stort utrymme, inte bara i debatten, utan också, som det ser ut, i utformandet av en ny rovdjurspolitik, skriver Gunnar Gillberg.
I debattartikeln ”Ut och vakta era renar” framför författarna kritik mot samerna. Författarna pekar på problemet med att å ena sidan få räknas som urbefolkning med allt vad det innebär av dispositionsrätt av stora markarealer och å andra sidan det faktum att man som modern renskötare bedriver kommersiell verksamhet som innebär stora ingrepp i den omgivande miljön, ingrepp som även omfattar ”rätten” att kraftigt begränsa förekomsten av rovdjur. Förmodligen skulle ingen annan näringsgren ges samma utrymme i ett område som i andra sammanhang klassas som ”världsarv”.
Regeringen är dock lika tillmötesgående mot ett annat särintresse som högljutt engagerat sig i rovdjursdebatten; nämligen de svenska nöjesjägarna och i synnerhet de intressen som företräder jakt med lösdrivande hund. Vi pratar här om en sysselsättning som bedrivs för nöjes skull. Visst, det handlar om traditioner, en livsstil, och om ett tillskott i frysen som inte är förakta, men till skillnad från rennäringen så är det i grunden en fråga om ett fritidsintresse.
Ett förslag lär snart komma från regeringen som tillåter, inte bara utökad skyddsjakt, utan också licensjakt på varg, samt att beslut om detta kan fattas på lokal nivå. Tyvärr verkar alltså den lilla men extremt högljudda gruppen jägare som i princip vill få bort alla rovdjur från de svenska skogarna få sina krav tillgodosedda, trots att befolkningen i allmänhet i alla genomförda opinionsundersökningar är positiva till livskraftiga rovdjursstammar.
Det bör påpekas att vi i Sverige har ca 200-230 vargar; jag upprepar 200 ... inte 200 000. De Baltiska staterna har exempelvis ett bestånd på ca 1500 vargar och går vi till länder som Rumänien och Spanien så uppgår vargbestånden till flera tusen individer. Nu skall alltså våra 200 vargar utsättas för ”skyddsjakt”!
Detta är det pris som skall betalas för att en liten grupp jägare skall få fortsätta att släppa sina hundar lösa i vargreviren. ”Jägarlobbyn” har också på ett effektivt sätt lyckas uppförstora och exploatera den motsättning som finns mellan storstad och landsbygd. Man bygger medvetet upp en bild av illasinnade byråkrater från Stockholm som via rovdjurspolitiken vill ödelägga alla möjligheter att leva ett meningsfullt liv i glesbygden.
Fakta visar dock att vargens skadeverkningar är försumbara, i synnerhet om skyddsåtgärder i form av exempelvis rovdjursstängsel utnyttjas. Beträffande vargangrepp på jakthundar så skadar det inte titta på befintlig statistik. Agria Djurförsäkringar svarar för ca 70 % av de tecknade hundförsäkringarna
i landet. Enligt Agria dödades eller skadades totalt 7508 hundar under perioden 2000-2005. Majoriteten, det vill säga 7252 hundar dödades eller skadades i trafiken. Jägarna själva dödade eller skadade 135 hundar genom vådaskott. Rovdjur stod för 78 anmälda fall och annat vilt skadade eller dödade 43 hundar. Vargstammen har ökat något sedan dess och likaså antalet dödade hundar (29 stycken 2008 enligt jägarna själva), men jakthundarna borde trots det i första hand akta sig för trafiken och sina egna ägare.
Sammantaget visar detta att problemen i själva verket är förhållandevis små. Det handlar i stället om grupperingar inom jägarkåren som inte accepterar varg överhuvudtaget och som i vissa fall bedriver rent kriminell verksamhet i sin iver att få bort det lilla bestånd som trots allt har lyckats etablera sig i landet. Det finns dock anledning att framhålla att majoriteten av landets jägare är seriösa människor som inser vikten av livskraftiga rovdjurspopulationer.
Den lilla men högljudda gruppen av jägare som kräver att vargen skall tas bort från de svenska skogarna har dock fått ett orimligt stort utrymme, inte bara i debatten, utan också, som det ser ut, i utformandet av en ny rovdjurspolitik.
Sverige är ett stort och glest befolkat land. Vi har både råd med och utrymme för livskraftiga rovdjurstammar. Vi har däremot inte råd att låta lokala särintressen styra den svenska rovdjurspolitiken.
Gunnar Gillberg