Juholt får det svårt utan fokusgrupper
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-07-03
Debattören: Så styr partiernas hemliga opinionsmätningar svensk politik
När Thomas Bodström föreslog att Socialdemokraterna skulle byta namn på partiet och bryta de nära banden till LO reagerade den nyvalde partiledaren Håkan Juholt mycket negativt på råden. I en intervju i DN 25 maj i år sa han: ”Jag behöver inga pr-konsulter, stylister eller fokusgrupper”. Förmodligen vill han uppfattas som en mer genuin politiker som drivs av sina egna övertygelser och inte ängsligt sneglar på resultaten från de senaste fokusgrupperna.
Uttalandet är särskilt intressant mot bakgrund av att Socialdemokraterna är det parti i Sverige som har den absolut längsta traditionen av att använda sig av fokusgrupper. Ska Juholts uttalande tolkas som att partiet nu verkligen kommer att tona ner användningen av fokusgrupper? Det är mycket svårt att tro. Kanske är det mer ett tecken på att Juholt inte tillhört de innersta kretsarna i partiet och därför inte riktigt har klart för sig hur det går till?
Under många år var det i stort sett bara de stora och resursstarka Socialdemokraterna och Moderaterna som använde sig av egna opinionsundersökningar. I dag gör alla riksdagspartier mer eller mindre regelbundet olika typer av interna opinionsmätningar.
Utvecklingen drivs av den knivskarpa konkurrensen om uppmärksamhet i det moderna mediesamhället. Bara den som förmår vässa sitt budskap, välja rätt tillfälle och rätt inramning kan hoppas på framgång.
För partierna ligger det ett särskilt problem i att luta sig mot opinionsundersökningar. Man vill gärna ha tillgång till detta moderna verktyg. Men om det blir allmänt känt riskerar partiledningen att framstå som manipulativ och inte styrd av grundläggande värden och politiska visioner. Det är därför ett tacksamt ämne för media att avslöja interna ”hemliga” mätningar.
Utmaningen för ett parti som vill gå framåt ligger i att attrahera nya väljare samtidigt som man måste undvika att stöta bort trogna väljare. Inför nya utspel ger fokusgrupper en bild av hur olika väljargrupper kommer att reagera.
Jag är till exempel övertygad om att Moderaterna testade begreppet ”Arbetarpartiet” både på trogna och potentiella väljare innan man lanserade den bilden. För den som vill ompröva politiken och ta nya steg kan fokusgrupper på detta sätt ge modet att ta språnget. Vilken roll spelar då dessa interna partiundersökningar för demokratins utveckling i Sverige?
I ett perspektiv är det rimligt att påstå att undersökningar kan vara ett verktyg för att bygga en ny typ av dialog med väljarna. Kanske kan man till och med säga att fokusgrupperna, i en tid då traditionell väljarlojalitet och vaneröstande är på väg bort, bidrar till demokratins överlevnad? Partierna skaffar sig nya möjligheter att utveckla både politiken och den utåtriktade verksamheten, så att vår tids kunniga och självständiga väljare bättre känner igen sig och kan känna engagemang.
Men det finns också problem. När man till exempel inom partierna orienterar sig i nya frågor finns en särskild risk i att man tolkar opinionsläget som att uppförsbacken är för stor för en viss hållning. Den som på detta sätt ängsligt sneglar på den för dagen aktuella opinionen avsäger sig den viktiga rollen som opinionsbildare. En sådan användning av opinionsundersökningar gynnar inte demokratin.
All politik bygger på engagemang och övertygelse. Ett framgångsrikt parti behöver en själ och ett hjärta. Undersökningar kan aldrig ersätta detta. Men även den mest personligt engagerade politiker kommer snart att lära sig att det i dag är svårt att bli en framgångsrik partiledare utan det stöd som fokusgrupper ger.
Arne Modig