Öka skyddet för kända personer
Att gripa en gärningsman för mordet på Anna Lindh är viktigt – inte bara för att brottet ska klaras upp, utan även för att vi som medborgare ska känna trygghet.
Men om resurserna för vård av mentalt sjuka dras ner, måste skyddet öka för offentliga personer. Det är viktigt för det öppna demokratiska samhället, menar psykologerna Solvig Ekblad och Magne Raundalen.
Anna Lindh är död. Men om den rätte gärningsmannen grips kan det ge oss ett större mod att känna trygghet i ett öppet demokratiskt samhälle.
Genom olika rapporter vet vi att det går många runt omkring oss i vardagen som inte har mycket grund att stå på när det gäller att förstå och hantera vardagen. Det finns risk att till exempel de som varit med om övergrepp under barndomen och flyktingar som bär på traumatiska minnen använder vapen och droger. Många av dem saknar kontroll- och justeringspersoner i dagslivet. Medicin kan fungera som den enda pelaren de har att stödja sig på.
De mest personliga och närstående människor kan bli de som dagligen kommer in i deras hem, som ser dem i ögonen, och nästan talar till dem med förnamn genom tv-rutan. Detta är nya och mycket komplicerade relationer som vi varken har forskning eller tillräcklig erfarenhet av verkligheten att förstå kraften av.
Det finns en trend i dagens media som inte förankras i tankar, handlingar och idéer, men som innebär att man måste hitta en person som kan ”bära” dessa. För detta ändamål skapar vi dem. De blir symboler och budbärare. De mest profilerade politikerna pålägger vi att bära en hel nation. Dessa laddade personer får själva en enorm tilldragningskraft. Detta är ju också i överensstämmelse med mediarådgivares budskap. Dessa laddade personer blir magneter i nästan egentlig mening. Om de har en pluspol till dig så dras du till dessa, men har de en minuspol är de din motståndare, du frånstöts och de kan bli din fiende. Dessa magneter sänds ut för att vinna en kamp, senast för och emot euro och den svenska kronan.
Andra kulturer har en långt mer avancerad förståelse för att situationen kan utlösa ondskan. Där kan individen bli besatt av en ond ande som senare förlåter individen, när situationen är annorlunda. Eller så har individen överbevisat omgivningen om att han eller hon har valt en bättre väg. Detta är mycket komplicerat. Det negligerar inte gärningen eller gärningspersonen, men det hjälper oss att leva vidare och förstå att vi själva, som var motståndare till mordet, kan vara det utan att vi önskar gärningspersonens död. Detta bör nu påminna oss om att situationer är farliga, att vi kan röra i folkdjupet med starka mediabilder. I en spänningssituation kan de människer som har de psykiska nervtrådarna på utsidan förlora kontrollen. Vi anklager inte media, men vi måste tänka på att de kan bidra med förvirring hos den enskilde när inget blir privat längre och media vill ha alla detaljer som ligger innanför stängslet av den enskildes behov av integritet.
Genom uppväxten läggs och lagras många av de spår som senare ska leda ditt liv – inte enbart det du tänker på men det du tänker med. Negativa minnen under barndomen gör inte bara att man har dystra tankar, utan dessa negativa tankar kan också associeras till personer där ute. Men det verktyg vi har fått att tänka med har också ändrats. Tankarna kan snabbt omvandlas till ilska som på förhand lagrats i ett nätverk av negativa minnen. Om resurser för vård av mentalt sjuka och för tidigare kriminella drastiskt och kraftigt dras ned, måste skyddet ökas för en större grupp personer i det offentliga sociala rummet.
Starkt laddade mediemänniskor i folks ögon måste få skydd. För om det är någon där ute i verkligheten som inte förstår att de är vardagliga människor, kan den lagrade bristen på känsla av omsorgen om andra bli destruktiv. Vi menar att psykologiska mekanismer under uppväxten är av unik betydelse för människors välbefinnande i en fortsatt öppen demokrati. Vi måste kämpa som Anna Lindh gjorde, värna om alla människors lika värde och rätt – oavsett om det gäller här hemma eller internationellt.
Solvig Ekblad,
Institutet för Psykosocial Medicin och Karolinska Institutet, Stockholm
Magne Raundalen,
Senter for Krisepsykologi, Bergen, Oslo