Det är språket som skapar vår identitet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-07-20
Debattören: Låt inte snålheten drabba modersmålsundervisningen
DEBATT. Nu finns kunskapen om modersmålets betydelse – låt inte snålhet sabotera skolans möjlighet att rädda de halvspråkiga.
Min nyutkomna roman ”Flickan utan språk” handlar om att vara invandrare i ett Sverige nästan utan främlingsfientlighet – men också i ett samhälle med stor okunskap om språkets betydelse för att skapa identitet hos unga vuxna.
Hur var det egentligen för oss halvgamla att lära oss ett nytt språk och ny kultur – då för 50 år sen?
Min och mina syskons språkinlärning ligger fjärran från den pedagogik och metodik som utvecklats sedan dess. Min familj bestod av mamma och pappa och åtta syskon. När vi kom till Sverige 1963 fanns inte ens ordet invandrarpolitik – då var det assimilation som gällde!
I Skolverkets rapport 228, Flera språk – fler möjligheter, står det att alla skulle lära sig svenska och ”bli svenska” så fort som möjligt. I förskolorna ledde denna assimilationspolitik till problem och svårigheter för personalen som hade svårt att kommunicera med barnen, som varken kunde svenska eller sitt modersmål bra.
Känslan av att inte förstå och att ligga efter i kunskap följde mig genom alla skolår. Senare förstod jag att mitt skolmisslyckande, med dåligt självförtroende och svag självkänsla som konsekvens, berodde på den totala anpassningen till det svenska språket och den svenska kulturen som assimilationspolitiken krävde. Det var som om jag ”språkdränktes” i majoritetens språkliga och kulturella bad.
Från år 1966 hade skolorna rätt till statsbidrag för stödundervisning av utländska elever. Forskningsresultat ledde sedan till att invandringspolitiken fick en ny riktning.
Den politiska debatten på 1970-talet resulterade i hemspråksreformen år 1976. År 1994 blev hemspråk ett eget ämne, som år 1997 byter namn till modersmål. Allt detta var viktiga steg för att förhindra det personliga lidande jag berättar om i Flickan utan Språk.
I dag skriver vi 2016. Det är 50 år sedan jag och mina syskon mötte den välmenande men i halvspråkighetsfrågan totalt okunniga svenska skolan. Invandringen, i form av flyktingar, har de senaste åren slagit alla tidigare rekord.
Hur kommer Sverige och den skola där kunskaperna idag finns att möta halvspråkighets problematiken i framtiden?
Man kan konstatera att det inte ser särskilt ljust ut. I en notis i DN år 2014 står det att ”35 procent av de utlandsfödda uppnår inte ens behörighet att läsa på gymnasiet. En siffra som dessutom ökat de senaste åren. För barn födda i Afrika är andelen över 50 procent”.
Jag saknar analysen som visar på att orsaken till detta hänger samman med just språkutvecklingen.
Jag anser att just detta bör upprepas och förklaras gång på gång. Bland modersmålslärare är oron stor för att myndigheterna inte kommer att ge tillräckliga resurser för en meningsfull modersmålsundervisning.
Ett fackligt ombud och modersmålslärare, Anna-Karin Hedenskog, tycker det finns flera bakomliggande orsaker men också brister i lärarutbildningen och att det borde finnas speciella utbildningar för modersmålslärare som det var på 80-talet. Mats Wennerholm
på Skolverket säger, att skolans stödinsatser inte har lyckats fullt ut för de socioekonomiskt svagare grupperna.
Jag önskar att kommande generationer av tvåspråkiga barn ska få det lättare än vi.
Nancy Malavé
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.