Lillebror ser dig!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-13

Per Zetterfalk: Övervaknings­samhället bygger vi tillsammans

Privat i offentliga rum. Vi möter bartendern Håkan Hallin i dokusåpan ”Färjan” på jobbet – men har färjans gäster sökt sig dit för att vara med i tv? Knappast, menar Per Zetterfalk som ­kritiserar att tv-bolagen börjat söka sig till sjukhus, färjor och flygplatser för sina senaste dokusåpor. Gränsen mellan privat och offentligt suddas ut. foto: Gustav Mårtensson

Nyss var det fortfarande kontroversiellt att sätta upp en övervaknings­kamera i en butik. Sedan dess har människors rätt till privatliv monterats ner i hög hastighet. Nu söker TV-teamen upp platser där människor befinner sig av andra skäl. Ofta i tillstånd där de flesta av oss inte vill framträda inför en större publik, traumatiserade eller berusade. Det vill säga i underläge gentemot de mediamänniskor som exploaterar dem, skriver Per Zetterfalk.

Den privata sfären hotas från flera håll. Efter debatterna om FRA och Ipred pågår en om yrkessåporna. Det vill säga, om de etiska dilemman som uppstår när tv-bolag samarbetar med företag och institutioner för att dra ner på produktionskostnaderna och få billig dramatik.

Därmed flyttas dokusåpans gränser. Vad som tidigare utspelade sig i avskilda områden – på öar, i tv-hus etcetera – sker nu alltmer i offentliga rum: på sjukhus, flygplatser och färjor. Det nya är att de medverkande oftast inte sökt upp platserna för att delta i en show.

För inte så länge sedan var det fortfarande kontroversiellt att sätta upp en övervakningskamera i en butik eller utanför en nattklubb. Sedan dess har människors rätt till privatliv monterats ner i hög hastighet. I dag kan samma platser vara arenor med jättepublik.

Dystopin i den amerikanska långfilmen ”Truman Show” från 1998 blir mer och mer en realitet. I filmen har ett produktionsbolag byggt ett helt samhälle kring karaktären Truman, spelad av Jim Carrey. Han är den enda som inte känner till villkoren för världen som han ingår i: att hans verklighet produceras för den stora massans nöje.

Etiskt sett har dokusåpan som genre alltid befunnit sig i ett skymningslandskap. Människor deltar med sina privata jag, medan tv-bolag försöker krama ur dem spektakulär dramatik. Lämpligast är de deltagare som har begränsade möjligheter att kontrollera hur de ter sig inför kamerorna. I tv-världen kallas detta ”bra tv”.

Ur ett dramatiskt perspektiv kan det tyckas legitimt, även om resultatet inte sällan är både sjaskigt och amatörmässigt genomfört. Det finns heller ingen anledning att moralisera över dem som tittar eller dem som medverkar framför och bakom kamerorna. Så länge det är frivilligt.

Men nu har tv-teamen börjat uppsöka platser där de närvarande befinner sig av andra skäl. Ofta i tillstånd där de flesta av oss inte skulle vilja framträda inför en större offentlighet: traumatiserade, berusade etc. Det vill säga, i underläge gentemot de mediamänniskor som exploaterar dem. Bra förutsättningar för ”avslöjande” situationer? Jo. Etiskt försvarbart? Knappast.

Överklaganden till Granskningsnämnden har förekommit, men processerna är omständliga. Inte minst när tv-kanalerna är utlandsbaserade och bortom svensk lagstiftning, t ex TV3 och Kanal 5. I debatten har det också framkommit att protesterna från dem som ofrivilligt dragits in i produktionerna inte sällan väger lätt.

När tv-bolag frestar företag och institutioner med offentlig uppmärksamhet så åligger det ledningen för dessa arbetsplatser att dra gränser. För att skydda personal och de som är på tillfälligt besök.

Biträdande sjukhusdirektör Björn Ragnarsson på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där “Sjukhuset” (TV3) spelas in, säger: ”Det klagas mycket på svensk sjukvård --- ”Sjukhuset” är ett sätt att visa den andra sidan”. I fallet ”Färjan” vill Per Jute, marknadschef på Viking Line, inte lägga sig i Kanal 5:s ”journalistiska” integritet. I bästa fall är de båda herrarna förbluffande naiva, i värsta fall cyniska.

Tv-bolagen verkar av offentliga uttalanden att döma oförberedda inför de etiska frågeställningarna, och deras programbeställare säger sig sakna både principer och utvärderingar. Visst handlar det om specifika situationer, men vad återstår utan riktlinjer och uppföljning? ”Sunt förnuft”?

Vi får se människor i underläge, men det framgår inte vad de har ställt upp på och under vilka förutsättningar bilderna har skapats. Eftersom tv-verksamheten omgärdas av sekretess, så når den offentliga diskussionen om dess val sällan så långt.

Var och hur sker övergreppen i vår tids verklighetsbeskrivningar? Att konstfackeleven Anna Odell kliver in på psykiatrisk klinik för att undersöka missförhållanden i psykvården väcker ramaskri. Att företag och sjukhus bjuder ut sina kunder och patienter till tv-kanalernas underhållningstörstande publik sker däremot med allmänhetens goda minne. Vad är det för moral?

Parallellt med att realityserierna expanderar i samhället byggs nya maktstrukturer. Kungafamiljen var inte bara folklig när den filmade tillkännagivandet av prinsessans förlovning och lade ut det på You­tube. Det handlar också om kontroll över den offentliga bilden av den.

Privata uttryck och kommersiella syften löper samman mer eller mindre medvetet. Efter ”Big Brother” kommer Little Brother. Alla filmar alla med sina mobiler och bilderna av vårt privata lagras sedan i nätets oändliga arkiv. Där äger nya mediaföretag som Facebook rättigheterna. Så bygger vi övervakningssamhället tillsammans.

Per Zetterfalk,