Fler måste säga emot när rasismen hörs på arbetsplatsen eller Facebook
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-10-25
”Människan har en häpnadsväckande förmåga till det ohyggliga.” Meningen dyker upp som ett minne av något jag hört, efter att jag fått den första informationen om det som skett i Trollhättan. Jag visste ännu inte vidden av det som hänt. Att två offer och gärningsmannen snart skulle vara döda. Att polisen skulle utreda det som ett rasistiskt hatbrott.
Orden är Emerich Roths, överlevare efter Förintelsen som gjort till sin livsgärning att tala med barn och elever om det fasansfulla. Jag har lyssnat till honom, för att jag velat förstå. Förstå den ondska han var offer för, det som format hans liv. Förstå hur det kunde ske.
Men det har alltid känts omöjligt att förstå.
Samma känsla bär jag på nu, när alltmer av det som hände i Trollhättan blir känt för mig. Det är omöjligt att förstå det som många av barnen på Kronans grundskola behövde bevittna. Det är omöjligt att förstå hur det känns för dem som nu varje dag vaknar upp bara för att konstatera att mardrömmen är sann, att deras närmsta tagits ifrån dem.
Och det är omöjligt att förstå vad som kunde driva en människa till att hata så.
När polisen förklarar varför man dragit slutsatsen att detta är ett rasistiskt hatbrott utgår man från bevisen i målet. Fynd i mördarens bostad. Det som beskrivs som ett självmordsbrev. Hur han klädde sig vid attacken. Hur han betedde sig på skolan. Hur han valde ut sina offer.
Dådet är av en art som inte går att jämföra med något annat. Men det går att sätta in i en kontext. Asylboenden brinner. Vackra slitna gamla skolor och lägergårdar som för många människor står där som minnen från ens barndom, och som för andra människor nu skulle bli tillflyktsort från krig och förföljelse, går upp i lågor. Utsatta EU-medborgare attackeras. På sociala medier sprids öppet hatet, misstänkliggörandet, hoten. När de allra flesta sätter ord på sin sorg och sin medkänsla efter dådet i Trollhättan, finns det andra som vill hylla förövaren.
I Trelleborg stod nyligen en folkvald riksdagsledamot och talade för nazister, han hyllade de församlade som en ”spjutspets” som ska ”rädda Sverige”. I Lund sprider ett parti i kommunfullmäktige kartor där man pekar ut tilltänkta asylboenden.
Ingen kan längre förneka att det finns rasism i Sverige.
Rasismen brukar ibland beskrivas som ett gift, sakta tar det sig in i oss och om det inte upptäcks i tid riskerar det förgifta och förvandla hela samhället till något helt annat än det vi önskar oss.
Många drar nu paralleller till 1990-talet. Då som nu stacks flyktingförläggningar i brand. Då som nu attackerades människor för sin hudfärg och sin tro. Då som nu spred rasismen skräck.
Jag minns tiden. På min egen skola sorterades pojkarna i dem som bar bomberjacka och stålhättade kängor, och dem som inte gjorde det. Flyktingförläggningen i min egen by möttes av protester, och till slut var det någon som tog ett steg till och in till dem som redan flytt galenskapen en gång kastades hemmagjorda brandbomber.
Vi vet hur rasismen ser ut. Vi har sett den förr. Men det finns en sak som skiljer från då.
När samma gamla nedlagda hotell i Vittsjö som då öppnade för de flyende från krigets Balkan idag öppnat för de flyende från krigets Syrien så har inte byn protesterat. Tvärtom. Byn har slutit upp, samlat in kläder och leksaker, hyggliga människor läser läxor för barnen och övar svenska med föräldrarna. Likadant ser det ut på många håll i landet. Människor öppnar upp sina hem, ställer upp för flyende, vill hjälpa.
Det hände såklart på 1990-talet också, men jag är övertygad om att vi är fler nu. Rasismen finns där fortfarande. Den är lika farlig. Men jag kan inte leva utan tron på att det finns ett motgift, och jag tror att det stavas solidaritet.
I chocken över det som hände i Trollhättan, det som är en attack mot oss alla, är vi många som håller om varandra lite extra. Lärare möter elever i deras oro och frågor. Elevhälsoteam aktiverar sina krishanteringsfunktioner. Föräldrar måste orka att inte fly ifrån det som är riktigt svårt, utan prata med våra barn om det ofattbara.
Idag tänder vi ett ljus och tar en tyst minut av medkänsla med offren och deras anhöriga.
Imorgon kan vi låta den solidariteten växa till något mer. Det behövs fler volontärer och familjehem. Fler som säger emot när rasismen hörs på arbetsplatsen eller Facebook. Fler som utbildar sig till lärare eller socialsekreterare. Fler som i sitt arbete och på sin fritid står upp för ett Sverige som faktiskt är större, vackrare och viktigare än att låta sig förgiftas av rasism.
Gustav Fridolin