Regeringen låter barnen ta smällen – en gång till
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-09-17 | Publicerad 2011-09-16
Debattören: Hjärtlöst av barnministern att skylla på bristande rättssäkerhet
Att neka de före detta barnhems- och fosterhemsbarnen skadestånd är nog ett slags rekord i hjärtlöshet. Regeringens främsta argument är att övergreppen inte är dokumenterade ”bakåt i tiden”. Eftersom ingen ansvarig rapporterade om vanvården, får alltså barnen ta smällen en gång till.
Det som barnminister Maria Larsson (KD) egentligen menar med ordet ”rättssäkerhet” är följande: om det inte finns papper på övergreppen, blir vi tvungna att enbart lita till drabbades egna muntliga vittnesmål. Och folk kan ju hitta på allt möjligt för att komma åt skadeståndspengarna. Onekligen lite sent påtänkt – brist på dokumentation ligger så att säga i sakens natur.
Problemet är dock inte särskilt stort. Jag ska ge ett enkelt exempel på hur det kan lösas: När jag 2005 gjorde filmen ”Stulen barndom” för SVT, intervjuade jag ett fyrtiotal män som i pojkåren varit placerade på barnhemmet Skärsbo perioden 1955-1975. Samtliga berättade, utan undantag och oberoende av varandra, att de någon gång hade blivit slagna av vårdare. Två enkla motfrågor följde då: vilka i personalen slog dig, och vilka slog inte? Samstämmigheten kring namnen i båda svaren var överväldigande. Sådant går inte att fabricera i efterhand. Alltså talade de sanning om misshandeln.
Barnminister Maria Larsson låter sig dock inte tillfredsställas utan äldre dokumentation av övergreppen på papper. Vems dokumentation vill hon då egentligen se? Knappast förövarnas egna diarieförda redogörelser över sina ogärningar. Då återstår bara rapporter från tillsynsmyndigheterna, eller anmälningar om övergrepp från de utsatta barnen själva.
Vi vet numera att myndigheterna brast i alla led i tillsynen av de omhändertagna barnen. Att nu efterfråga dokumentation över det som inte gjordes är en självmotsägelse, det borde väl en barnminister värd namnet begripa.
Barnen då? Varför anmälde de inte sina plågoandar? Skälen är många men kan kanske summeras med ett enda ord: maktlöshet. Ibland hände det dock. Låt mig ge ett par typiska exempel på vad sådana anmälningar ledde till:
1972 skrev två pojkar på Lövsta skyddshem i desperation till socialstyrelsen och frågade om vårdarna verkligen har rätt att misshandla dem. I svarsbrevet från en 1:e byråsekreterare sägs då att ”frågan inte är så enkel som den kan verka” och i stället för att ingripa, uppmanar byråsekreteraren pojkarna att ”tala med er rektor”.
1977 berättade den då fjortonåriga Lee för sin socialassistent att hennes fosterfar tafsade på henne. Vad det egentligen rörde sig om, sa hon till mig långt senare, var regelmässiga våldtäkter under flera år. Socialförvaltningen skriver då i en direkt kommentar till anklagelsen att Lee har svårt att ”känslomässigt knyta an till människor på ett varaktigt sätt”. De sexuella övergreppen på denna tvångsplacerade flicka utreddes inte.
Så visst finns det dokumentation av övergreppen. Den understryker ytterligare statens skuld och ansvar för att tusentals omhändertagna barn under årtionden kunde utsättas för tortyrliknande förhållanden. Det var dessa barn som saknade ”rättssäkerhet”. Att förneka dem en gnutta erkänsla och ersättning för sina lidanden med just det argumentet är som att slå dem ännu en gång i ansiktet.
Även om regeringen under trycket av protesterna nu ändrar sig om skadestånden, är nog skadan redan skedd. Kanske bör denna fråga i fortsättningen handhas av en annan minister än Maria Larsson.
Thomas Kanger