Vi norrlänningar vet vad nedskärningar är
Svensk sjukvård är i kris. Runt om i – södra – Sverige
protesteras det mot att sjukhus ska läggas ned eller bantas. För norrlänningar är detta inget nytt, i norra Sverige har man länge fått åka över 30 mil för att få vård.
– Dessvärre måste nog ni sörlänningar bita i det sura
besparingsäpplet och börja vänja er, skriver västerbottningen Lena Vikberg.
Svensk sjukvård har nästa år ett besparingskrav på inte mindre än 5,4 miljarder kronor, vilket får till följd att ett antal sjukhus hotas av nedläggning. Bland annat sjukhusen i Norrtälje, Motala, Västervik, Oskarshamn, Sala och Fagersta. Till följd av detta gick 15 000 smålänningar i lördags ut och demonstrerade för att få behålla kvinnokliniker, BB och barnkliniker i Västervik och Oskarshamn. Ett gott initiativ som dessvärre förmodligen visar sig lika fruktlöst som vanligt.
Jag förstår att detta är ett tungt besked till alla sörlänningar som är vana att ha
behövlig sjukvård i sin närhet, men bristen på närliggande sjukvård är något vi norrlänningar fått leva med i många år. Ta bara dom blivande
mödrarna uppe i Tärnaby. De bör vara extremt noga med sina knipövningar ty när det är dags att leverera babyn måste de förflytta sig inte mindre än 25 mil, över kommungränsen, när de ska föda.
Nu kanske 25 mil inte låter så farligt långt, men med tanke på att Vägverket prioriterat landsvägsreparationer i den södra landsändan kan dessa mil vara inte bara oändligt långa, utan även smärtsamt guppiga. När det dessutom, och det vet även sörlänningar som turistat i denna exotiska landsända, är stora grupperingar med renar längs vägarna, kan man räkna med minst tre timmars färd. Nu är det gudskelov bevänt så att ambulanspersonal av i dag är högutbildade sjukvårdare och en födsel som sker på en bår i en ambulans brukar för det mesta avlöpa lyckligt både för modern och det nyfödda barnet. Om nu ambulansen hinner dit, vill säga.
Lite sämre är det när det kommer till olyckor och sjukdomar som kräver omedelbar vård. Bilolyckorna som ofta inkluderar halka och älgar brukar stå som spön i backen vid denna årstid, och regionsjukhusen som ska ta emot dessa patienter, vilka ofta svävar mellan liv och död kan ligga så långt som 30 mil från olycksplatsen.
30 mil, om olyckan inträffar under en vardag. Har du otur i oturen och råkar krocka under en helg kan det vara ytterligare 10 mil till närmsta sjukhus. Det ligger nämligen till så att många norrländska sjukhus lider brist både på fast kvalificerad personal och pengar och turas därför om att ha helgjour. Har man bara råkat kapa ett finger i vedklyven är det ingen fara på taket, men om du krockat med en 20-taggars älgtjur som krossat rutan och naglat fast dig mot sätet kan dessa extra mil vara ytterst ödesdigra.
För att i någon mån kompensera denna, milt sagt, usla sjukvård har vi välsignats med ett antal ambulanshelikoptrar som används i akuta situationer där snabb läkarvård är absolut nödvändig för patientens överlevnad.
Tyvärr är dessa helikoptrar under debatt, naturligtvis kostar dom för mycket, och vi lever ständigt under hotet att dessa livsviktiga hjälpmedel ska dras in. Vad denna eventuella indragning i slutändan skulle leda till är lätt att räkna ut. Boende ute i glesbygden måste då se till att hålla sig friska och bör absolut inte få en massiv hjärtinfarkt eller en hastig stroke och helst av allt inte förflytta sig annat än till fots, för säkerhets skull. För annars måste vi, som överläkare Bengt Åke Hoverhjelm säger i Aftonbladet igår, kallt räkna med ett större antal dödsfall eftersom patienten helt enkelt hinner dö innan vårdhjälpen ens börjat skymta där långt bort i horisonten.
Nedrustningen av den svenska sjukvården är ett sorgligt kapitel, men dessvärre måste nog ni sörlänningar bita i det sura besparingsäpplet och börja vänja er, för tro mig, det gör man till sist. Och än så länge behöver ni inte åka 25 mil på en hålig inlandsväg när ni ska berika landet med ytterligare en medborgare.
Lena Vikberg
västerbottning