Rätt att stänga av Soran Ismail från SR
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-02-13
Mats Svegfors: Public service måste respektera SD:s väljare
Jag är rätt förtjust i Göran Greider, inte bara som poet utan också som samhällsdebattör. Detsamma gäller Daniel Suhonen. Han har tagit på sig ett slags enmansroll som socialdemokratins vänsterflygel och gör det bra.
Men jag läser också mycket gärna Roland Poirier Martinsson liksom Paulina Neuding i magasinet Neo, båda konservativa (eller möjligen liberalkonservativa) skribenter.
Jag hoppas att alla dessa fyra kommer att finnas med mycket i samhällsdebatten fram till valet, inte minst i "mitt gamla” företag Sveriges Radio.
Men jag hopas innerligen att ingen har det dåliga omdömet att försöka göra någon av dem till programledare i något av Sveriges Radios program under de kommande sex månaderna.
I en alltmer åsiktsdriven, och i vissa avseenden åsiktskonform, medieverklighet är public service svåruppnådda ambition att stå för saklighet och opartiskhet allt dyrbarare.
Det är ett gammalt ideal som bara blir viktigare och viktigare.
Just det: jag nämnde inte Soran Ismail.
Han är min femte favorittyckare. Och nog den viktigaste. Med intelligens och humor, en förödande kombination, jagar han främlingsfietlighetens politiska uttryck i Sverige, det vill säga Sverigedemokraterna.
Jag tilltalas verkligen av allt det som Soran Ismail står för. Detsamma gäller i stort sett alla som jag känner och umgås med.
Mitt enda lilla problem – med min relation till det som Soran Ismail står för – är att jag inte bara bor på Nedre Gärdet i Stockholm. Jag bor också i Bergslagen.
Jag var tidigare landshövding i Västmanland, det län där många pojkar slutar skolan efter nionde klass eller mitt i gymnasiet och sedan ställer sig i kö utanför grindarna till det stängda bruket.
När jag svävar ut i min egen fina idealism och i fördömandena av Sverigedemokraterna inser jag allt oftare att det inte bara är en partiledning och några riksdagsmän som jag dömer ut.
Jag dömer också ut och idiotförklarar stora delar av den nya svenska underklassen.
Av manliga arbetare som inte är facklärda sympatiserar var sjunde med Sverigedemokraterna. På tre socialdemokrater går det i denna kategori en sverigedemokrat. Samma andel, en sjundedel, gäller LO:s manliga medlemmar. Bland dessa är Sverigedemokraterna näst största parti, större än moderaterna och dubbelt så stort som vänsterpartiet.
Just Daniel Suhonen har mycket riktigt påpekat att de genomsnittssiffror som SCB:s novemberundersökning redovisar sannolikt döljer mycket större siffror som vi inte kan läsa av regionalt.
I Stockholm och Göteborg finns knappt Sverigedemokraterna. Det innebär att det finns så många fler utanför bruksgrindarna i Fagersta, Kolsva och Surahammar.
Och säreget nog är det inte bara en underklass av etniska svenskar som dras till sverigedemokraterna. Uppemot var tionde manlig invandrare sympatiserar med Sverigedemokraterna.
Sveriges Radio ställs inför ett reellt dilemma när det gäller Soran Ismail.
Radio- och tv-lagens krav på opartiskhet ska respekteras. Samtidigt gäller enligt samma lag ett demokratikrav, som bland annat innebär att företaget ska ta ställning för allas lika värde, det vill säga mot främlingsfientlighet och rasism.
Alldeles personligen tycker jag att Sveriges Radio i fallet Soran Ismail har gjort rätt. Det är en rimlig tolkning av lagen. Men framför allt är det en rimlig hantering av det andra dilemmat, hur erkänner man de valhandlingar som man själv ogillar.
Sverigedemokraterna har valts in i riksdagen och bör därmed i formellt avseende behandlas som ett riksdagsparti. Också underklassens politiska preferenser bör respekteras i en demokrati.
Mats Svegfors