Bättre moral hade gett bättre avtal

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-19

Maria Wetterstrand: Till nästa gång behöver vi få regeringar som vågar visa för den fattiga världen att deras åsikter är en viktig del av ett nytt klimatavtal

Så är då förhandlingarna på världens viktigaste möte nästan över.

Resultatet tycks bli ett dokument som i bästa fall slår fast en väg mot framtiden och några grundläggande principer. Men det är långt ifrån tillräckligt om vi ska kunna på ett ansvarsfullt sätt ta oss an vår tids största politiska utmaning.

För alla oss som var på plats i Bella Center finns det en känsla som dröjer sig kvar. Med lite bättre fingertoppskänsla hade det kunnat bli ett mycket bättre avtal som alla kunde ha varit nöjda med.

Den konflikt som präglade hela mötet var utan tvekan den om den rika världens ansvar gentemot den fattiga. Utan den konflikten hade kompromissviljan från alla aktörer kunnat öka betydligt, tror många.

En del i konflikten är vem som ska betala. Till vem ska utvecklingsländerna skicka den moraliska fakturan för klimatkrisen? Och hur stor ska den vara på?

G77 som samlar de fattigaste länderna var med rätta upprörda på den milt sagt begränsade betalningsviljan hos de rika länderna, något som belyser den bristande ansvarskänsla som präglat de rika länder som byggt sitt välstånd på att i huvudsak skapa klimatproblemen, något som nu på ett mycket orättvist sätt drabbar de som bidragit minst till utsläppen.

För i grunden handlar detta om moral. Ingen skulle moraliskt kunna försvara att ta uttjänta batterier och gräva ner de i grannens trädgård. Än mindre försvarbart blir det att inte vilja betala grannen ersättning för den skada som uppstått. Men i globala klimatförhandlingar anser sig de rika länderna ha den rätten. Inte konstigt att utvecklingsländerna blir förbannade.

På vilket sätt påverkar då detta de hårda konkreta diplomatiska förhandlingar i Köpenhamn?

Ett belysande exempel var när miljöministern anklagade de afrikanska länderna för att ägna sig åt procedurfrågor. Den handlade om frågan att fortsätta Kyotoavtalet, som bland annat reglerar de rika ländernas ansvar för att betala för tekniköverföring och anpassningsåtgärder. Det är inte en procedurfråga.

Det är minst sagt magstarkt att lägga ansvaret på den part som får betala priset för vår fossilberoende livsstil. Särskilt allvarligt blir det när Sverige är ordförandeland inom EU och för EU:s talan i förhandlingarna.

Dagen efter höll Andreas Carlgren ett utmärkt tal om behovet av fattigdomsbekämpning och uttryckte förståelse för situationen i utvecklingsländerna. Det uppskattades, men kom nog lite sent.

Statsministerns strategi inför mötet var att dra ner förväntningarna. I en tid när det behövdes ledarskap och ett starkt tryck för en högre ambition valde Fredrik Reinfeldt en annan väg. Öppet mål för alla som ville att mötet ska misslyckas.

Om nästan ett år är det dags för fortsatta klimatförhandlingar i Mexico. Kanske har världens ledare lärt sig en läxa på Köpenhamnsmötet.

Till nästa gång behöver vi få regeringar som vågar visa för den fattiga världen att deras åsikter är en viktig del av ett nytt klimatavtal.

Vi behöver ett EU som aktivt tar tag i frågan om hur vi konkret ska kunna finansiera ny teknik i utvecklingsländerna. En internationell avgift på flyg och sjöfart skulle kunna ge ca 30 miljarder US dollar varje år.

Andra exempel på förslag som kommit bort är skogsfonder, ersättning för att låta olja ligga kvar i marken, etc. Sverige bör framöver tydliggöra att klimatinsatser i syd behöver nya pengar, utöver det vi redan avsatt i biståndsmedel för utvecklingsländerna. Biståndet behövs också.

Jag vill framöver se fler initiativ från regeringen för att överbrygga klyftorna mellan rika och fattiga länder. Det är att ta sitt moraliska ansvar. Det bästa är om det sker genom konkreta politiska förslag om stöd till fattiga länder och höga klimatambitioner.

Historien skrivs av dem som agerar, inte av dem som väntar på andra.

Maria Wetterstrand, språkrör Miljöpartiet de gröna