Avgå, Mona Sahlin!
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-13
Erik Norelius: När jag numera ser på arbetarrörelsens ledare ser jag mest förlorare.
För en tid sedan blev jag uppringd av en gammal s-redaktör som föreslog att vi skulle ställa oss i spetsen för en namninsamling med uppmaning till Mona Sahlin att dra sig tillbaka. Jag ville avvakta eftersom jag tror att Mona Salin inte är dummare än att hon själv förstår att hon kan vara på väg att orsaka den politiska och fackliga arbetarrörelsens undergång, skriver Erik Norelius.
Det är många som vill vädja till
Mona Sahlin att hon begär att få avgå som partiordförande vid kongressen i höst. Om Sahlin förstår partiets och även sitt eget bästa arbetar hon sedan för att Sven-Erik Österberg får leda partiet i kommande val.
Jag har varit organiserad socialdemokrat i 66 år. När jag söker summera allt som varit kommer jag fram till att den politiska tillvaron aldrig varit så besvärande som nu. Ändå har jag som politisk skribent upplevt flera borgerliga regeringar, bland annat Fälldins på 70-talet. Trots allt elände så var vi socialdemokrater förhoppningsfulla. Det betraktades som självklart att regeringsmakten skulle återtas. Partiordförande Olof Palme framstod som garant för bättre tider.
Nu har åtskilliga socialdemokrater förlorat allt hopp om en valframgång nästa år. Mona Sahlin ses som den slutliga olyckan. Hon tycks sakna politiskt omdöme och alla vet att hon trampar fel även vid sidan av politiken. Läget förvärras av att partiet saknar ett inre politiskt arbete. Hundratals socialdemokratiska föreningar finns bara på papperet. Det har gått så långt att miljöpartister får delta i socialdemokratiska gruppmöten och även dominera dessa.
Någon invänder förstås att Mona Sahlin blev enhälligt vald till partiordförande. Det var ingen styrkedemonstration. Mer än två tredjedelar av kongressombuden utgjordes av riksdagsledamöter, landstings- och kommunalråd och andra med tunga välbetalda uppdrag. Etablerade socialdemokrater med trygga pensioner eller bra reträttplatser vill inte vara avvikande, de vill tvärtom framstå som allierade med partitoppen. Samtidigt har de svårt att förstå hur vanliga partimedlemmar tycker och tänker. Vid kommande val av kongressombud ute i arbetarekommunerna måste fotfolket ges inflytande.
För en tid sedan blev jag uppringd av en gammal redaktör från A-pressens dagar som föreslog att vi skulle ställa oss i spetsen för en namninsamling med uppmaning till Mona Sahlin att dra sig tillbaka. Jag svarade att jag ville tänka på saken. Trots allt vill jag tro att Mona Salin inte är dummare än att hon själv förstår att hon kan vara på väg att orsaka den politiska och fackliga arbetarrörelsens undergång. Det dubbelt besvärliga är ju att både LO och flera av fackförbunden har dåligt ledarskap.
Jag tror att Sven-Erik Österberg kan inge trygghet och framtidstro hos arbetarrörelsens folk. Samarbetet med Miljöpartiet måste självfallet upphöra. Socialdemokratin ska i kommande val presentera ett eget program. Utan byte av partiledare och lyckosamt valresultat blir det för vanligt folk att bara invänta ekonomisk och social misär.
Det finns mer som gått fel. Marita Ulvskog står först på socialdemokraternas EU-lista. Som partisekreterare hade hon det yttersta ansvaret för socialdemokraternas valnederlag. När jag numera ser på den politiska och fackliga arbetarrörelsens ledare ser jag mest förlorare.
En ändring måste ske snabbt.
Erik Norelius