Förödande för moralen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-07
Pensionsavtalen för dagens toppar i LO-borgen värda nästan 29 miljoner
LO-medlemmarna och ledningen följer inte längre samma moraliska kompass. Girigheten är förödande för trovärdigheten. Den som varit fackligt aktiv i mer än 40 år blir först besviken över sveket. Sedan växer ilskan, skriver Mårten Ström.
Girigheten hos maktens män och kvinnor tycks aldrig få ett slut. Efter skandalerna kring AMF:s pensionsavtal med förre vd:n Christer Elmehagen där nu en samlad styrelse gör allt för att dissekera honom mot bakgrund av att de antingen känner sig grundlurad eller inte förstått vilka beslut de faktiskt tagit.
Märkligt och obegripligt med tanke på att i AMF:s styrelse sitter om jag förstått saken rätt, de mest skickade och bästa beslutsfattare som går att uppbringa. Här hittar vi svenskt näringslivs toppar som Urban Bäckström och LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen.
När nu media nästan varje dag avslöjar vidlyftiga pensionsavtal inom LO:s ledning så börjar allt bli lite mer begripligt. Den girighetskultur som utvecklats över tid inom både banker och svenskt näringsliv har uppenbarligen fått fotfäste inom fackföreningsrörelsen. I vart fall inom väggarna i LO-borgen.
Senast i raden att distansera sig från medlemmarnas vardag med vidlyftiga pensionsavtal var Erland Olausson. En granskning av den nuvarande LO-ledningen visar att han är långt i från ensam om guldkantade kontrakt och pensionsavtal. De fyra topparna i LO-borgen har pensionsavtal värda nästan 29 miljoner kronor. Lägger vi därtill alla välbetalda sidouppdrag som LO:s ledning har så blir den ekonomiska skillnaden mellan deras vardag och medlemmarnas gigantisk. Avståndet mellan fabriksgolvet och ledningen i LO-borgen är enorm. Det enda LO:s medlemmar och dess ledning tycks ha gemensamt är att båda kämpar för att behålla sina arbeten.
Girigheten var den än må finnas är förödande för den egna trovärdigheten och moralen i samhället riskerar att gå helt förlorad. Särskilt påtagligt och olustigt blir det när de egna inte lever som de lär, utan väljer också de att se om sitt hus med guldkantade kontrakt och pensionsavtal.
Som medlem av svensk fackföreningsrörelse sedan mer än fyrtio år så blir man först besviken över hur LO:s ledning sviker mina och andras ideal. När besvikelsen lagt sig så smyger en stor portion ilska över en.
LO:s ledning har tappat bort kompassen, den som har medlemmarnas bästa för ögonen, för nu tycks den egna girigheten vara dagens kompassriktning oaktat man sitter i AMF:s styrelse och tillåter girigheten breda ut sig, eller är satt att företräda medlemmarna på fabriksgolvet.
Girighetskulturen gör att moral och etik inte får nödvändig plats i styrelserummen. Långsiktigt går trovärdigheten förlorad och då får vi ett samhälle där egoismen breder ut sig och lämnar alla de människor som både behöver och önskar sig – rättvisa, solidaritet och trygghet – i sticket.
LO:s ledning befinner sig oroväckande nära det stupet!
Mårten Ström