Jag reduceras till min hudfärg och min tro
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-07-22 | Publicerad 2015-07-21
Debattören: Åsikter värderas utifrån vem som framför dem än argumentationen i sakfrågor
I samband med utgivningen av min bok cirkulerade i sociala medier många inlägg där personer försökt rikta intresset mot vad jag i mitt förflutna ägnat mig åt på Facebook, i stället för att fokusera på sakfrågor och bokens innehåll.
Man har uppmärksammat att jag, i ett tre år gammalt Facebookinlägg, uttryckt att det inte borde finnas moskéer i Sverige. Att jag har kritiserat hijabuppropet till stöd för beslöjade kvinnor och att jag i SvD (2013) uppmanat till indraget medborgarskap för personer som begår hedersvåld.
För mer än ett år sedan beslutade jag att, med självkritiska ögon, se närmare på ställningstaganden och ståndpunkter som jag formulerat genom årens lopp. Jag bestämde mig för att nyansera och precisera mig i ett lugnare sinnelag och utifrån mina sammanlagda erfarenheter som jag fått i mitt nya hemland. Allt detta resulterade i boken ”Min jihad”.
Jag har brottats länge med min identitet som invandrare, muslim och kvinna. Det har varit svårt och stundtals smärtsamt. Jag vet inte hur mina kritiker skulle ha hanterat sina identiteter om de invandrat från ett land som Irak hamnade i ett annat land som Sverige. Övergången från ett klansamhälle med strikta men oskrivna normer. Kampen inombords med målet att kunna integreras, men ändå inte vilja förlora det gamla. Vilsenheten som följer när man ifrågasätter sin egen tro. Känslan att vara på osäker mark, gungande mellan två skilda världar; det dagliga mötet med nya värderingar och kulturkrockar. Strävan efter frigörelse, som bemöts med tusentals hinder. Ja, jag har brottats med mitt inre; ja, jag har felat. Ja, jag är en människa.
Periodvis har jag varit arg och känt mig hjälplös när jag på nära håll sett hur svenska förorter håller på att bli likt det samhälle jag har erfarenhet av i Irak. Och det var i ljuset av denna ilska och vilsenhet som jag för tre år sedan bearbetade mina känslor i form av facebookuppdateringar. Jag skrev dem i affekt. Det var där och då jag kritiserade moskéer. Självfallet menade jag enbart de moskéer som drivs av saudiskt kapital och som odlar extremism, radikalism och kvinnofientlighet. När jag tänker tillbaka på vad och hur jag skrev då inser jag förstås att det inte var genomtänkt. Vad jag har velat säga är att det är nödvändigt att granska vad som inträffar i vissa moskéer i Sverige.
Till frågan om det jag har uttryckt beträffande svenskt medborgarskap: Jag skulle vilja beröva medborgarskapet från personer med dubbelt medborgarskap, som begår fruktansvärda brott mot mänskligheten, även svenska medborgare jihadister som visar upp sina brott inför omvärlden borde kunna berövas sina medborgarskap, så att de evigt blir fast i det mardrömsrike som de strider för och valt att ansluta sig till.
Personer, som saknar mina erfarenheter tycks ha svårt att förstå vad jag talar om. Många av dessa agerar i debatten som ljusets riddare och kallar sig antirasister. Anna Ardin, med bakgrund i socialdemokratiska Tro och solidaritet gick så långt på Twitter när hon kallade mig för muslimhetsare. Hon har också anklagat mig för att inte ha skrivit min bok själv eftersom den bara gynnar "liberala vita mäns intressen"
Individens kapacitet reduceras till ens ursprung, hudfärg eller tro. Vad skulle det kallas om det var någon annan (än en socialdemokratisk ljusets riddare) som uttryckte detta mot t.ex. en islamist?
Jag har insett att klanmentalitet i form av identitetspolitik vilar över det offentliga Sverige. Åsikter värderas snarare utifrån vem eller vilka som framför dem än argumentationen i sakfrågor. "Klanen" är viktigare än innehållet som lyfts fram. Det är ett djupt oroväckande fenomen.
Hanna Gadban
författare