Feministiskt initiativ: Feministerna behövs i maktens korridorer

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-06-30 | Publicerad 2013-06-28

Jämställdhetsfrågan har halkat ner från dagordningen

Gudrun Schyman.

Ett jämlikt samhälle fritt från diskriminering är en vision som få skulle våga sätta sig emot. Men för att nå det målet krävs folkbildning, opinionstryck och politiska reformer. För att uppnå förändring behöver vi ta oss ur det rådande träsket av falsk konsensus.

En majoritet av de politiska partierna i riksdagen har skrivit in feminismen i sina partiprogram. Det råder fullständig politisk enighet kring de av riksdagen beslutade jämställdhetspolitiska målen: vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män. Vi ska ha en jämn fördelning av makt och inflytande på samhällets samtliga nivåer (representationsfrågan), ekonomisk jämställdhet under hela livet, i lön och i pension (rättvisefrågan), en jämn fördelning av obetalt hem- och omsorgsarbete (reproduktionsfrågan) och mäns våld mot kvinnor ska upphöra (repressionsfrågan). Vi har alltså lång väg kvar.

Nu kommer Almedalsveckan och alla partier som sitter i riksdagen ska hålla tal och visa upp sina visioner. Jämställdheten beskrivs vackert i många partiprogram. Men den politiska retoriken slås ut av den sociala praktiken.

Tidningen Arbetet visade i våras att det dröjer 195 år innan kvinnor och män vabbar lika mycket, 40 år till ett jämställt uttag av föräldraledigheten, 150 år innan vi delar lika på obetalt hemarbete och 68 år innan kvinnor och män har lika lön. Detta under förutsättning att utvecklingen går framåt och inte bakåt. Under senare tid har det gått bakåt. Jämställdhetsfrågan har halkat ned från de politiska dagordningarna.

Problemformuleringen hörs inte i partiledardebatterna. Det gäller alla partier. Det finns ett vakuum. Därför finns Feministiskt initiativ.

År 2014 är året när det är hög tid för alla feminister, antirasister och andra som vill se ett samhälle fritt från diskriminering att sluta kasta bort sin röst. Det är dags att bryta med blockpolitiken och våga stå på egna ben, släppa snuttefilten ”regeringsfrågan” och proklamera en självständig politik byggd på såväl rättigheter som rättvisa. Vi kan inte bara gilla politiskt självständigt tänkande när vi ser på tv-serien Borgen. Vi måste våga på hemmaplan också. I verkligheten.

Feminismen synliggör könsmaktsordningens konsekvenser på alla områden. Från finstilt raffinerad diskriminering till det mest brutala patriarkala, rasistiska och heterosexistiska våldet. Kvinnohat, homofobi, rasism, fascism och nationalism går hand i hand och drivs av samma mekanismer. Det är ingen slump att feminismen attackeras samtidigt som rasismen och homofobin får luft under vingarna. Det är kvinnorna som är de största förrädarna, menade till exempel Brevik. Kvinnorna förråder landet när de gifter sig över rasgränserna. Kvinnorna fostrar inte sina söner till krigare för den rätta rasen. Fascism och nationalsocialism sätter gärna kvinnan på piedestal samtidigt som man fråntar henne alla mänskliga rättigheter.

Feministiskt initiativ har till uppgift att synliggöra sammanhangen och förklara sambanden. Vi tänker gå till val med parollen ”Ut med rasisterna – in med feministerna!”

Vi tänker höja rösten för att tvinga andra att tala. Vi ska politisera frågor som andra menar är privata. Vi ska tala högt om att lönediskriminering inte handlar om kvinnors oinformerade val utan om ett patriarkalt tänkande som genomsyrar den svenska modellen. Det håller inte längre att pappa Metall ska sätta märket och mamma Kommunal ska traska efter.

Vi ska tala högt om att rasism inte handlar om illvilja och enskilda händelser, utan om strukturer som påverkar hela samhällskroppen. Vi ska tala högt om heteronormer och andra normer, när andra inte gör det. Feministiskt initiativ formulerar politiska förslag och reformer som på allvar utmanar.

Nu är det skarpt läge. Oavsett vem som sitter vid regeringsmakten behövs det feminister i maktens korridorer. Helt enkelt för att det krävs en förändring.

Sissela Nordling Blanco

Gudrun Schyman

Stina Svensson