Alliansen måste våga stå upp mot Carl Bildt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-08-26 | Publicerad 2011-08-25
Debattören: Ingen borgerlig politiker törs ifrågasätta utrikesministerns konservativa linje
Historia skrivs på gatorna i Tripoli när Gaddafis 42-åriga styre går mot ett troligt slut. Samma dag som libyska diktatorn – efterlyst för brott mot mänskligheten av internationella domstolen – besköt fredliga demonstranter med stridsflyg, betonade utrikesminister Carl Bildt till mångas förvåning att det ej handlar om att ”stödja den ena eller den andra” parten utan ”om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling”.
När EU förklarade att Gaddafi ”förlorat all legitimitet” och ett trettiotal länder, däribland Danmark, erkände Libyens nationella övergångsråd, motsatte sig utrikesministern ett erkännande – trots att konfliktens lösning ligger i regimförändring.
När Bildt läste upp utrikesdeklarationen i februari betonades att Sverige ska vara en stark röst för demokrati – då hade fem dagar gått sedan Mubaraks fall. När frihetsropen kulminerade på Tahrirtorget, vägrade utrikesministern kräva Mubaraks direkta avgång. I stället framhölls att både regimen och demonstranterna ej bör bruka våld.
I juni 2009 sköts Neda Agha-Soltan ihjäl på Teherans gator efter att ha protesterat mot Irans riggade presidentval. I augusti skickade Bildt Teheran-ambassadören till Ahmadinejads installationsceremoni, vilket uppfattades som att Sverige gav valet och regimen indirekt legitimitet.
Medan kritiken mot diktaturerna varit nedtonad har Bildt förändrat Mellanösternpolitiken i pro-palestinsk riktning där grundandet av en palestinsk stat oväntat gjorts till en borgerlig hjärtefråga. Sverige spelade en unik roll som medlare i Mellanöstern under Perssons tid som statsminister, på grund av stärkta relationer med båda parter. Bildts politik har präglats av kriser i förbindelserna med Israel, vilket illustreras av att inga ministrar besökte landet under EU-ordförandeskapet.
Israeliska diplomater betecknar Bildt som en av landets främsta kritiker, trots att FP, KD och moderater gick till val på närmare relationer med palestinier och israeler. Misslyckandet med upprätthållandet av konstruktiva relationer med båda parter riskerar påverka våra möjligheter till engagemang i regionen negativt.
Sverige har ett unikt internationellt inflytande till följd av Bildts kompetens och breda kontaktnät. Men medan utrikesministern uppvisade ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter när han stod på Norrmalmstorg och demonstrerade för de baltiska folkens frihet, har demokratiperspektivet inte varit lika framträdande under chefskapet för UD.
Medan utrikesministern har fört en konservativ realpolitisk utrikespolitik baserad på pragmatism och stabilitet har FP, KD och
ledande moderater efterlyst värderingsorienterade ställningstaganden.
I avsaknad av statsminister Reinfeldts fasta hand över utrikespolitiken har Bildts linje – ofta presenterad på blogg och twitter – fått dominera.
Regeringens ställningstaganden under den arabiska våren visar att realpolitiken riskerar att bli alltför försiktig när regimer faller, inte minst eftersom den ofta underminerat förutsättningarna för demokrati.
Trots internt ifrågasättande, har det i borgerliga kretsar rått gränslös respekt för Bildts kunnande. ”Du vet ju hur Carl är”, är ett återkommande argument, det vill säga: det är lönlöst att ifrågasätta utrikespolitiken.
Ingen anständig utrikespolitiker kan vara neutral mellan barbari och folkstyre. De parlamentariskt förankrade principerna om värnandet av mänskliga rättigheter kan därför aldrig prioriteras bort, oavsett om kränkningarna sker i Tripoli, Damaskus, Rangoon eller Havanna.
Det är hög tid för ett rådslag inom Alliansen kring principer som bör vägleda utformningen av svensk utrikespolitik. En debatt som förhoppningsvis tränger igenom slottsväggarna på Arvsfurstens palats.
Daniel Schatz