Låt inte fångarna leva i ovisshet
Under Bosnienkriget satt Cejko Katheran i fånglägret i Trnopolje. Han var övertygad om att hans dagar skulle sluta där. Men det värsta, skriver han, var inte tortyren utan ovissheten.
Han kom ut. Han kom till Sollefteå.
Nu går hans tankar till fångarna i Guantánamo. I snart två år har burarna i fånglägret varit deras hem. Hur länge de ska stanna vet ingen.
”Vårt största hopp om frihet stod till USA och FN. Vem ska Kubafångarna tro på?” undrar han.
Det har gått 638 dagar sedan svensken Mehdi Ghezali och 659 andra misstänkta al-Qaida-medlemmar fördes till Guantánamobasen på Kuba.
I början väckte deras öde stort intresse från massmedia och politiker. Idag är det ingen som bryr sig eller nämner någonting om dem (förutom deras anhöriga, naturligtvis).
Hur kan vi vara så glömska?
Finns det ingen politiker, ingen journalist, som undrar hur de här människorna mår? Visst har Amnesty försökt få kontakt med fångarna, men lyckades inte. USA påstår att de behandlas enligt Genèvekonventionen.
Jag undrar, varför tror jag inte på det?
1992 satt jag i fångläger i Trnopolje i Bosnien. Vi var mellan 6 000 och 7 000 fångar, mest män, men även kvinnor.
Jag satt i ungefär 200 dagar, men exakt vet jag inte. Det är så svårt att räkna dagar i ett läger. Man har ingen kontakt med omvärlden. Första dagarna och veckorna går det hyfsat bra (beroende på vilken tortyr man utsätts för under tiden). Sen, när jag räknat en, två månader utan att något hänt, då ville jag inte längre räkna tiden. Jag ville inte leva.
Då började jag vända mig till Gud istället. Men även det tar slut efter några veckor.
Så jag vet ganska precis hur fångarna på Guantánamobasen mår. Fastän jag aldrig varit kedjad som de och aldrig varit instängd i en bur, som ett djur.
Jag greps hemma. Våra byar besköts med granater dagligen så vi var tvungna att söka oss till källare tillsammans med våra familjer.
Vi var kanske ett 30-tal människor, bland dem min bror, min far och några andra släktingar.
Då kom soldaterna. De slog in dörren med sina gevär och ropade att alla skulle ut. Vi män fick order att skilja oss från kvinnor och barn. Sedan började de slå oss, sparka oss i huvudet, mot revben och njurar. De sköt men inte för att mörda utan för att visa sin makt. Efter kanske en timme fick vi åka därifrån.
När man grips så undrar man varför, man vill gärna få en förklaring, men varken jag eller Kubafångarna fick veta vilka synder vi hade gjort. Vi utsattes för förhör, flera gånger per dag, fick frågor vi inte kunde svara på. Då är man olydig och ska ”mjukas upp” lite (vet att även USA har såna metoder). Man får stryk och bärs därifrån.
Nästa dag samma sak, tills förhörskillarna tröttnar på en. Hur kan en människa tåla så mycket, undrar alla.
Ja, man hoppas att det ska ta slut snart. Man hoppas hela tiden att någon förnuftig människa kommer att reagera. Dessutom: kärleken till ens närmaste håller en vid liv.
Efter kanske 10 veckor börjar man fatta vad som har hänt. Känslan av hopplöshet kommer smygande. Man inser att ingen kan eller vill hjälpa oss. Börjar tappa hoppet om att det ska ta slut, och tron på att det finns någon som kan eller vill hjälpa. Då börjar man prata med Gud lite, även om man är icke troende.
Man inser att nu är jag ensam med mitt öde och försöker göra något för att klara vardagstortyren. Varje dag då jag fick stryk, tänkte jag på min familj: min fru och mina barn. Då kom ett leende. Jag kände inga smärtor. Hur mycket de än slog mig.
Jag såg min familj framför mig och tänkte: ”Härifrån kommer jag aldrig levande, men som tur är vet min fru och barn var jag är. De kommer säkert att söka min kropp eller det som återstår av min kropp och de kommer att begrava den.”
Även om dagarna var långa, var de korta för mig. Varje morgon blev jag glad att jag var vid liv. Den känslan höll mig igång fram till eftermiddag. Mellan klockan 15.00 och 16.00 gick jag in i tältet. Lade mig, tänkte på min familj, vårt liv och grät. Sedan gick tankarna mot kvällen. När kommer de för att tortera oss? Kommer vi att överleva? Hade vi någon mat då brukade vi äta upp allting. För vi visste inte om vi skulle leva nästa dag.
Ändå. Allt detta var inte ett lika stort problem som ovissheten. Vi visste inte om vi skulle stanna där en dag, en vecka, en månad, år, eller evighet. Ett beslut skulle underlätta mycket, oavsett vilket.
Vårt största hopp om frihet stod till USA och FN. Varje kväll lyssnade vi på nyheter (på en insmugglad liten batteriradio). Där hotade USA att de fått nog. Det trodde vi på och hoppades.
Vem ska Kubafångarna tro på? FN?
Jag är säker på att de skulle acceptera vilket beslut som helst, bara de slapp sitta där i ovisshet dag ut och dag in.
Därför vädjar jag till allmänheten: skriv brev till amerikanska ambassaden. Politiker: Ta kontakt med USA:s regering, ställ krav på att de gör något åt fångarna.
Cejko Katheran
Sollefteå