Därför är jag (ännu) inte vänsterpartist
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-07-03
Göran Greider: S har förstenats, men V har inte blivit tillräckligt verklighetsförankrat
Jag är socialist, demokratisk socialist. Jag tror på den gröna, planerade ekonomi där marknaden är ett viktigt verktyg men där den avlägsna horisonten är antikapitalistisk. Men vart ska jag ta vägen i en politisk offentlighet där den av alla åtrådda mitten liknar en marknadsliberal järnbur? Liberalerna är ju nöjda, det här är i stort sett deras samhälle. Men det är inte mitt. Och jag ser hur detta samhälle går mot en katastrof för biosfären och allt brantare klassklyftor - vårens debatt om klasshatet är ett symptom, om än ingen lösning på problemet. Men vart ska jag ta vägen?
I ett kvartssekel nu har jag partipolitiskt kallat mig socialdemokrat. Jag har kunnat göra det därför att det alltid funnits en systemkritisk horisont hos denna rörelse; den syntes hos en Rudolf Meidner, den anades hos en Olof Palme, den hörs ännu hos de sista gräsrötterna. Genom åren har jag mött tusentals socialdemokrater som stannat i denna rörelse just av samma skäl: Här finns något kvar av en social rörelse som stammar ur klass- och könsdjupen trots att partiledningen går mot mitten.
Jag själv och många av mina soulmates får då ofta frågan: Varför är ni inte lika gärna vänsterpartister? Mitt grundsvar är förstås att min lojalitet som demokratisk socialist aldrig kan ligga hos ett parti, utan bara hos en idé. Partier är på sin höjd verktyg och inte självändamål; de fungerar ibland, ibland inte. Under ett sekel tog socialdemokratin två språng in i framtiden, folkhemmet och det starka samhället, men har inför det tredje förstenats.
Varför är jag då inte vänsterpartist? Är det inte just jag som hävdat att Jonas Sjöstedt skulle blivit en utmärkt s-ordförande? Jo. Har inte jag ofta noterat att det parti som bevarat självklara keynesianska impulser i en era av kamrersframkallad massarbetslöshet är just vänsterpartiet? Visst. Brukar jag inte ilskna till över en gammalmodig väljarkår - svenska väljare ligger efter många europeiska - som är kvar i rädslan för bolsjeviker som inte längre finns? Absolut.
Det främsta skälet till att jag inte blir vänsterpartist är helt enkelt att vänsterpartiet ännu inte är nog folkligt för att kunna bära fram en förändring. Jag mäter detta med exempelvis en kommunalpolitisk mätsticka: På den kommunala nivån stöter jag på mängder av duktiga s-politiker, sådana som oavbrutet står i omöjliga valsituationer och gör det bästa av läget. Vänsterpartiet står, med vissa lysande undantag, utanför den praktiska världen. Det gör att folk inte riktigt litar på att de är kapabla att vara med och styra landet. Ett annat, egentligen besläktat exempel, gäller EU. Sverige är inlemmat i EU, jag röstade nej till EU men i motsats till många vänsterpartister har jag sedan länge accepterat faktum och kräver inte utträde. Så länge jag slipper betala min begravning i euro är EU okej.
Det existerar i dag ett tredje parti mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det har inget namn, det åker aldrig till Almedalsveckan, men är potentiellt ett rätt stort parti. Det skiftar lika mycket i grönt och rött som i rosa. Det befolkas av dem som drömmer om en pragmatism med systemkritisk kompass. Jonas Sjöstedt vill ha dess röster medan Stefan Löfven och Magdalena Andersson är livrädda för detta tredje parti, ja, retar sig på det. Detta tredje, okända parti har lika många partiledare som hemliga medlemmar. Vi funderar varje dag på vilket annat parti vi ska gå i koalition med.
Göran Greider