Tillbaka till forntiden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-03-26

Johan Ingerö om Juholts tal

Finns det någon gemenskap i en flaska sprit? Ja, att sitta några vänner tillsammans runt ett bord och ta ett glas kan onekligen vara trevligt. Men det var inte den gemenskapen Håkan Juholt syftade på när han i dag höll sitt jungfrutal. I stället pratade han om Vin & Sprit, och om andra före detta statliga företag som sålts av Reinfeldts regering. "Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. Nu har en annan blå härskare gjort Skåne finskt", dånade Juholt, och drog ner lika dånande applåder. Socialdemokratin betraktar uppenbarligen statligt ägda företag som nära personliga vänner, och jag undrar om väljarna känner igen sig i den uppfattningen.

Men Håkan Juholt riktade inte sitt tal till Sverige, utan till sitt parti. I ett långt avsnitt tjatade han om allt som "social demokrati" innebär, och om någon undrar: Social demokrati står för allt som är bra. Allt som är dåligt beror på något helt annat. I regel på marknaden och på egoistiska människor. Och på kapitalister såklart. 53 minuter in i talet medgav Juholt visserligen att marknadsekonomin är en förutsättning för det välstånd som Sverige vilar på. Och ingenstans i hans tal fanns någon lista på privata företag som svenska staten borde lägga bud på. Men skillnaden mellan Mona Sahlin och Håkan Juholt framstod ändå väldigt tydligt. Sahlin är en diskret mittenpolitiker, medan Juholt är en stolt och öppen vänsterman av äldre modell. Och i hans tal gör sig framtiden inte besvär.

När de brittiska socialdemokraterna på åttiotalet förlorade flera val på raken svarade de först med att sluta sig inåt, och gå långt åt vänster. Nu verkar deras svenska kompisar göra detsamma. Juholt inledde sitt tal med att tala kulturpolitik och citera Orionteaterns konstnärliga ledare, vänsterprofilen Stina Oscarsson. Efter talet var Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider överlycklig. "Det här har inte kongressombuden hört på tjugofem år", sa han. Och så är det ju. Håkan Juholts tal föreföll vara skrivet av någon som avled 1962, snarare än föddes då. 
 

Johan Ingerö