Respektera oss gamla
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-29
Alf Svensson (KD): Matlådor och skattesatser – debatten om äldre är ynklig och populistisk
Där satt A Johansson och åt lunch. I avdelningens matsal på lasarettet. Han satt i sin egen avföring. Personalen hann inte ”hjälpa honom” före lunchen.
– Ät så får vi hjälpa dig senare!
Han sa inte hur kalopsen smakade.
Detta är ingen berättelse från flydda dagar. Det är inte ens en månad sedan det inträffade.
Skyll på regeringen om ni vill, men det är i så fall ingenting annat än ett ömkansvärt försök att två egna händer.
Och för balansens skull, i så fall, kan jag erinra om när min egen mor, under förra regeringens dagar, fick beskedet:
– Vi hinner inte nu. Du får kissa i blöjan.
Just nu handlar debatten om matlådor eller inte matlådor, om maten ska lagas i närmiljö eller i fjärrkök. Fortsätt gärna den debatten, den kan kanske ge någon röst hit eller dit. Och det vore falskt att inte tillstå att den är berättigad.
Men ytterst och innerst handlar det om inställningen till åldrandet. Så länge den ”demografiska utvecklingen” beskrivs som om vi som överlevt 65 år är en belastning, så blir matlådedebatten i långa stycken en ynkedomens populism.
Det är väl så självklart något kan bli, att det är ofantligt mycket trevligare och mer aptitretande att äta middagen på en Rosenthal-tallrik än att sleva i sig direkt ur foliekartongen, eller?
På ”äldreboendet”, där omsorg ska gälla, har två personer ansvar för 60 boende när skymningen faller på. Det är en vanlig ”bemanning”.
När ensamheten kryper utmed väggarna, när ångest och ängslan drar som ett stråk genom korridorerna, och när måhända värken sätter sina klor i någon kroppsdel, då hinner inte två personal med mycket mer än att springa runt och stänga av larmklockor. Vem är det som inte begripit det?
När Sveriges Television ska starta valrörelsen med en två timmar lång ”demokratisändning” från Götaplatsen i Göteborg, en valfest kallades det, imiteras bland andra Mona Sahlin. Publik och tv-tittare får se ett äldre pars ryggtavlor, och så spexas det om ”framtidens folk”, som på grund av skröplighet ska fixa de många utlovade jobben – på vårdinrättningar. Det är vi som inte föll pladask för åldersstrecket som satiriseras. Det är vi som, påpekas det i imitationen, till slut också ska skaffa fram de nya jobben – på Fonus.
Det var det uslaste skämt – och synnerligen osympatiskt mot Mona Sahlin – ett så plumpt och ovärdigt gyckel!
Hur upplevde den bortglömde och sysslolöse och förmyndade äldre tittaren det tv-tramset? Hur skulle det ha låtit, om det varit på förskolor eller högstadier eller fritidshem – där det väl också skapas ett och annat jobb inom offentlig sektor – för medborgare som enbart har enstaka eller några år på nacken? Ingen hade skrattat!
Jag minns mycket väl när en känd ”roare” stod i andrakammarsalen i riksdagen och drev med äldre som satt slöa på äldreboendet och som lämnade våta fläckar efter sig på stolarna. Och ledamöter skrattade och applåderade. Aningslöst, vill man hoppas.
Det är väl bra att diskrimineringsombudsmannen engagerar sig i debatten om huruvida människor ska hälsa i hand eller inte, eller om det kan vara en mänsklig rättighet att hölja sitt ansikte på offentliga platser. Men vakna – ombudsman och andra som arbetar mot diskriminering – och inse att äldre, som i en bisats får höra att de byggt upp landet, inte ska utsättas för kränkningar och förnedring.
Valfrihet, ja. Vad finns det för valfrihet ute i kommuner när två personer ska bry sig om 60 personer? Och vem grubblar över valfrihet när ensamheten slukar både matlust och levnadsork?
Det utlovas vip-status för oss äldre i valbroschyrer. Det är kanske klokt att tacka före den 19:e september.
Skattesatser är viktiga. Jämlikhet kan nås antingen genom att de röd-gröna höjer skatten för löntagare eller genom att alliansen sänker skattesatsen till en nivå som ”håller ihop” samhället. Att det ska vara samma skattesatser för alla borde inte behöva tynga debatten. Det är en självklarhet, låt vara på sikt.
Men den politiker som inte fattat att människan inte lever av bröd allenast, håller enligt min uppfattning, inte måttet. Människovärdet är viktigare än penningvärdet, säger alla partier.
Tala gärna om kronor och ören. Men inte enbart. Låt oss få se och höra och uppleva respekt och värdighet! Och sluta att använda åldrandet som något kärt ämne för driftskuckuandet.
A Johansson är död. Sin sista tid i livet hade han nog inte orkat höra alla dagsfärska utspel och debatter. Men människovärdet gällde väl till sista andetaget, eller?
Alf Svensson