Läs alla manus – även de taffliga
Marianne Ahrne: Konsulentens uppgift är att tjäna manusförfattaren.
Som avgående långfilmskonsulent har jag suttit med i de samtal på Svenska Filminstitutet (SFI) som lett till de nya regler som nu diskuteras. Som ny medlem i styrelsen för Filmregissörerna har jag sett vilken oro dessa regler väcker i branschen.
Strax innan jag blev utsedd till konsulent hade jag fått vänta i sju månader på svar från den konsulent som plötsligt blev min kollega. Jag hade försökt nå honom via brev, mail och telefonsamtal för att höra om han läst mitt manus. Han svarade aldrig. Min första ambition som konsulent var att inte utsätta någon enda människa för en sådan behandling. Minimikravet på en konsulent är nu att han eller hon ska svara inom sex veckor. Jag tycker det är en för lång period, men det är ett framsteg att den i alla fall är reglerad. Själv brukade jag svara inom ett par dagar. Det finns andra konsulenter före mig som varit lika snabba: Mats Arehn, Bengt Forslund, Jörn Donner?
Att svara snabbt är ingen omöjlighet, men för mig låg arbetstiden under de två första åren på c:a 275 timmar i månaden. Det sista året var lite lugnare.
Det är heller inte inte så enkelt att man bara behöver läsa ett manus om dagen. I början av perioden väller manusen in, mot slutet kommer få. Under tre år och tre månader på SFI läste jag 938 nya manus. Men samtidigt har varje konsulent 40 till 50 manus om året under utveckling, och där läser man fem till tio versioner av varje. Efter varje version samtalar man med författaren antingen via brev eller vid möte. Personligen lade jag ner mycket tid på manusarbete – speciellt med unga eller oerfarna författare. Vi satt tillsammans heldagar eller kvällar för att gå igenom och utveckla manuset. Detta var självfallet helt frivilligt från författarnas sida, och min ambition var bara att stå till tjänst med det jag kan bäst.
Dessa författare nådde inte alltid fram till produktion, och på så sätt förblev det arbetet osynligt, men jag är övertygad om att det inte var förgäves. Inför nästa manus kommer de att stå starkare. Den typen av engagemang kommer det inte att finnas utrymme för längre på SFI.
Idag diskuteras om konsulenten verkligen ska behöva läsa ett helt manus om de tre – fyra första sidorna inte är bra. Min uppfattning är att man måste göra det. Av respekt för författaren som de fakto har arbetat och för att det KAN dölja sig en kärna av genialitet mitt inne i ett manus som börjat taffligt. Det händer inte ofta, men jag har varit med om det.
Jag tyckte hela tiden det var roligt att arbeta så intensivt som jag gjorde. Men de konsulenter som är anställda nu har familj och barn. Diskussionen om ”högre staket” har sprungit ur deras önskan att begränsa arbetsbördan och kunna ägna mera tid åt värdefulla manus. Jag förstår den önskningen. Men jag vet också som manusförfattare att man ofta har behov av att skydda sin skrivprocess i det mest känsliga stadiet. En bra konsulent kan vara med i den processen som författarens allierade. Konsulenten behöver bara tjäna författaren. Det finns en del exceptionella producenter som gör samma sak. Men i regel måste producenten genast tänka på publiksiffror och ekonomi. Kravet att – med få undantag för redan etablerade författare – ha med producent från början kommer att slå ut framför allt unga författare. Jag tror inte Rookiesatsningen är tillräcklig för att väga upp den utslagningen.
En lösning vore kanske att ha tre konsulenter på långfilmssidan. Eller en speciell utvecklingskonsulent. Men detta är inte möjligt under gällande filmavtal.
Vad som däremot är möjligt är att på individuell nivå se till att öppenheten och tillgängligheten bevaras, att byråkratin begränsas och att konsulenten i likhet med gamla tiders översättare ser sig som ”Guds tjänares tjänare”. Tjänare till den upphovsman som förhoppningsvis själv tjänar något större än Mammon.