Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-07-30 | Publicerad 2012-07-27

Debattörerna: Årstiden då medierna skriver om våldtäkter är här - men de flesta våldtäkter begås i hemmet - inte i en park

Årstiden då media skriver om våldtäkter är här. ”Våldtäktsvåg i Sverige” rapporterar Expressen. Enligt Aftonbladet fruktar polisen en ”våldtäktsliga”. Sommaren som ska bestå av salta bad, sol och umgänge solkas av rubriker om att ovanligt många våldtäkter äger rum på parkvägar och badstränder. Förväntningarna på sommaren förbyts i rädsla för många, främst tjejer och kvinnor.

"Vi skriver om det här för att det är ett stort samhällsproblem, varannan timme anmäls en våldtäkt i det här landet", sa Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppsson i P4 Extra Sommar nyligen. Med ”det här” menas det 20-tal överfallsvåldtäkter som polisanmälts de senaste veckorna.

Jeppsson har fel gällande en viktig parameter.  I snitt polisanmäls 18 våldtäkter varje dag och av dem har 15 skett inomhus och tre utomhus. Det är alltså de som begås inomhus av en man som har en relation till den som utsätts som är det stora samhällsproblemet, men om denna våldtäktsvåg som pågår dygnet runt, året om i hela landet rapporteras det inte i Aftonbladet.

Överfallsvåldtäkter följer en dramaturgi som passar på löpsedlar. Bilden av en ensam kvinna i sommarklänning som överfalls av en bestialisk man på en mörk parkväg är lätt att visualisera, men stämmer inte med verkligheten. På sommaren sker visserligen fler överfallsvåldtäkter än på vintern eftersom fler människor rör sig utomhus. Men de är fortfarande i klar minoritet.

För de allra flesta är det glasklart att fördöma överfallsvåldtäkter runt fikabordet, men när det gäller våldtäkter där offer och gärningsman känner varandra blir det ofta mer komplicerat. Våldtäkt leder till så mycket skuld och skam för den som utsätts att endast mellan 10-20 procent vågar eller orkar polisanmäla. Varför skäms då den som utsätts för våldtäkt och vilken roll spelar medierapporteringen? Kan det vara så att den sneda rapporteringen och de skyddsstrategier som kvinnor och tjejer översköljs med ökar skulden och skammen hos den som utsätts snarare än förebygger våldtäkter?

De flesta tjejer och kvinnor behöver inte lära sig hur de ska bete sig för att inte försätta sig själva i riskfyllda situationer. De vet sedan barnsben att de inte kan röra sig fritt i sommarnatten. Att ta sällskap, hålla mobilen redo i handen och öka takten om en man går bakom dig på vägen hem är så naturligt att de flesta inte reflekterar över det.

Visst kan bättre belysning i parker och skyddsstrategier som att ha 112 inslaget på mobilen reducera vissa risker, men om media, myndigheter och politiker menar allvar med att de vill förhindra våldtäkter är det dags att tänka nytt. Vore det inte intressantare att uppmärksamma att killar och män utgör 98 procent av de misstänkta förövarna (nästan 6000 stycken 2011)? Den som vill förebygga sexuella övergrepp och ”skydda” tjejer och kvinnor gör bäst i att flytta fokus och diskutera de normer och förväntningar som styr mäns och killars sexualitet och hur vi kan förändra dessa. För att detta ska bli möjligt krävs:

Ett uthålligt arbete med sex- och samlevnadsundervisning i skolan.

Ett förebyggande arbete som bryter kopplingen mellan normer för manlighet och våld, till exempel genom att ifrågasätta förväntningarna på att mäns sexualitet ska vara okontrollerbar och gränslös.

Återkommande och obligatorisk utbildning med fokus på attityder och värderingar om sexualbrott för rättsväsende, polis och övriga berörda myndigheter.

Att media inte spelar på människors rädsla utan i stället beskriver verkligheten som den ser ut.

Carina Ohlsson

Olga Persson