Min dotter blev sambo – straffas av staten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-23

Yvonne Malmgren, Nybro, om funktionshindrades villkor

Jag har en dotter som aldrig har kommit ut i arbetslivet. Hon har olika sjukdomsdiagnoser. Har kommit in i vuxenlivet och blivit sambo. Vilken lycka. Men nu straffar staten henne – på grund av att hon är sambo. Han ska försörja henne.

Hon har det lägsta försörjningsstödet via Försäkringskassan, 5 723 kronor netto per månad, sämre än en halvtidslön baserad på de sämsta månadslönerna i Sverige. Dessa pengar ska räcka till hyran och andra omkostnader till boendet, kläder, mediciner, tandläkarbesök, mat, hygienartiklar och aktiviteter med mera. Hon har inte ens existensminimum.

Och nu straffas hon för att hon är sambo. Regelverket kräver att sambon ska gå in och hjälpa till med försörjningen. Dels är hon i underläge på grund av sina begränsningar, sedan kräver staten att hon ska stå helt i beroendeställning till en annan för att hon väljer tvåsamheten före ensamheten.

Jag har varit i kontakt både med konsumentvägledare i kommunen och handläggare på Försäkringskassan. Båda håller med om att regelverket straffar en ung funktionshindrad människa som väljer att vara sambo eller gift.

Det är skamligt av våra politiker, som arbetar för integration av funktionshindrade, att försätta de svagaste i samhället i denna livssituation. Staten bidrar till att människor som redan står i beroendeställning hamnar i ett ännu större beroende.

I Sveriges anda har vi uppfostrat våra barn att inte leva genom någon annan människa utan tillsammans, sida vid sida.

Men vad gör staten för den mest utsatta gruppen, människor som aldrig kommer att kunna påverka sin ekonomiska situation? Man säger: du som är funktionshindrad – lev ensam.

Jag hoppas att alla ni politiker, oavsett partifärg, tar ert ansvar och ser över regelverket för dessa unga människors livsvillkor. Eller är det så att ni har räknat ut att de ska gå till kommunens socialförvaltning och söka socialbidrag för att kunna betala ett par nya glasögon, en större tandläkarkostnad, rekreation med mera?

Nog ska väl unga funktionshindrade i Sverige kunna välja att dela livet med en annan och ändå kunna ha en dräglig ekonomisk situation?

Deras existensnivå är snuspengar för er politiker. Mitt motto framöver blir att föra ut till varenda ung funktionshindrad: bli inte sambo, gå inte och gift dig. Bo granne med den du vill dela livet med för då svider det hårdare i statens penningpung.

Yvonne Malmgren