Inkomstskillnaden är en myt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-22

Robert Gidehag: Städerska och vd får nästan lika mycket pengar över

Är det rimligt att låta skatte-politiken alltmer styras av fördelningspolitiska hänsyn för att göra inkomsterna mer jämnt fördelade?

Svaret är – NEJ. De inkomstskillnader som finns i dag efter skatt är utmanande små – både- ur effektivitets- och rättviseperspektiv.

Hur kan man påstå det i ett -debattklimat där det ständigt -larmas om "växande klyftor"? Jo, helt enkelt därför att den allmänna debatten, inte minst kvällstidningarna, ger en felaktig bild av hur -inkomstspridningen i Sverige faktiskt ser ut.

För det första tenderar diskussionen att bli väldigt abstrakt – nästan ingen förstår vad det innebär att den så kallade Ginikoefficienten ökar eller minskar några tiondelar.

För det andra jämförs extremer i alltför stor utsträckning. Skillnaden i inkomst mellan en vd i ett börsbolag och en långtids-arbetslös säger väldigt lite om inkomstspridningen i stort.

För det tredje fästs för stor avsikt vid förändring av inkomstspridning snarare än den faktiska nivån.

Men hur kan det vara ett problem att inkomstskillnaderna ökar om det inte finns en uppfattning om lämpligt slutmål för jämlikhet? Det vore ungefär som om Riksbanken bedrev sin penningpolitik med målet att alltid minska inflationen utan att ha ett mål. "Inflationen är 0,5 procent – jaha men den kan alltid bli 0,4 procent. Höj räntan!"

Det bästa sättet att få en uppfattning om faktiska inkomstskillnader är att göra analysen så enkel som möjligt. De allra lägsta heltidslönerna ligger på -cirka 13?000 kronor i månaden. Efter- skatt ger detta drygt 10?000. För att kvala in bland den tiondel som har högst inkomst

i hela Sverige krävs en månadslön på drygt 33?000 vilket- ger drygt 23?000 -efter skatt. En skillnad om ungefär 13?000 kronor per månad, större än så är inte inkomstspridningen för den absoluta majoriteten av den arbetsföra befolkningen. Till detta kommer ytterligare utjämning via bidragssystemet.

Varför är detta en utmanande -liten skillnad? Fundera en stund på hur stort karriärkliv vi här -talar om. En genomsnittlig inkomst

i den lägre gruppen ovan motsvarar lite förenklat en ung låg-inkomststagare i glesbygden.

I den övre gruppen talar vi om en medelålders topptjänsteman i en tillväxtregion.

Tjänstemannen köper ett hus för fyra miljoner i stället för en miljon – där försvinner drygt 8000 i boendekostnader. Detta är priset- för att bo där de bättre betalda tjänstemannajobben finns. Därtill kommer ökade- levnadskostnader- i form av högre -dagistaxa, studielån, mindre tid och högre försörjningsbörda samt att tjänstemannen -faktiskt behöver ha åtminstone ett par kostymer hängande i garderoben.

När hela kalaset är betalat blev belöningen för ett -karriärkliv genom hela det yrkesarbetande Sverige en Audi i stället för en Fiat och till helgen vin i glasflaska i stället för i låda.

Först för en mycket liten elit blir inkomstökningen mer påtaglig.- Den hundradel med högst -inkomst får ut 39?000 i månaden efter skatt. Men det är trots allt -inte mycket att bråka om för denna lilla grupp som lyckats klättra ända till toppen. I princip ingen i Sverige kan bli rik på arbete.

Kan vi mot bakgrund av detta hävda att vi har för stora inkomstskillnader i Sverige- och att en viktig uppgift för skattepolitiken är att pressa ihop dem ytterligare?

Nej – naturligtvis- inte. Vilka signaler- sänder detta- till dem som vill studera-

eller på annat sätt anstränga sig och vad betyder det för den långsiktiga- -ekonomiska utvecklingen? Och vad är en rimlig och rättvis belöning för hårt -arbete och risk-tagande?

Skattepolitiken kan här spela en stor roll. Förvärvsavdraget är ett bra påhitt men medför ett problem – det gör en jämn inkomstfördelning ännu jämnare.

Ett enkelt och snabbt sätt att åtgärda detta vore att avskaffa- värnskatten. En första skatte-politisk åtgärd för större -inkomstspridning.

ROBERT GIDEHAG