"Mona, Överlevaren"
Gudrun Schyman: De makthungrigas profitering på våra ”svagheter” är vår styrka
Välkommen Mona!
Du vet och jag vet och många med oss vet att ingenting skrämmer politikens patriarkala män mer än kvinnor som kan, vill och törs.
Kvinnor som har egen kunskap och egen erfarenhet och som är förankrade i en egen väljarbas uppfattas ofta som ett hot. Inte sällan är därför vår väg till makten en resa där vi först ska förminskas och sedan helst förgöras, innan vi möjligen kan resa oss igen.
Alla gör inte det men vi som envisas har ett stort försprång. Vi vet att man kan överleva, både mediedrev och män som skjuter skarpt med de politiska pistolerna.
När de blåser till strid från sina patriarkalpidestaler behöver vi inte längre ta skydd i de hundraåriga ideologiska skyttegravarna. Vi behöver inte vifta med vit flagg. Jag kan vifta med spritflaskor och skattekonton och du kan vifta med blöjkvitton och Toblerone.
Andras sensationslystna och makthungriga profitering på våra utmålade ”svagheter” är i dag vår egen styrka. Det skrämmer en del men inspirerar betydligt fler.
För socialdemokratin i Sverige, som enligt myten är världens mest jämställda land, tog det mer än etthundra år att få en kvinna på partiledarposten.
Betyder det att de patriarkala strukturerna inom partiet nu är borta? Knappast.
Men vi kan se hur det blev omöjligt för Sveriges största parti att fortsätta med akrobatiken att i den politiska retoriken tala om feminism och jämställdhet samtidigt som man lät männen klamra sig fast vid makten. På kompetenta kvinnors bekostnad.
Det höll länge men det håller inte i längden. De har socialdemokraterna förstått och självklart kommer varje parti som pretenderar på väljarnas förtroende att få göra samma erfarenheter.
Moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet (hade Lars Lejonborg varit kvinna och stått med både valförlust och dataintrång på halsen hade hon avsatts för länge sedan!) kommer att bli varse att halva väljarkåren (minst) är kvinnor och att som väljare bli inbegripen i ett samtal i ”vi”-form har en helt annan effekt än när jag hör någon tala om min vardag i termer av ”ni” och ”dem”.
Identifikation är ett centralt begrepp när vi talar om förtroende. Alltid – men inte minst inom politiken.
Att bli vald till partiordförande är ett stort förtroende och som kvinnor har vi andra förväntningar på oss än männen. Många förväntar sig att vi ska misslyckas och andra att vi ska ”göra skillnad”. Vad det nu betyder. (Gjorde Fredrik Reinfeldt skillnad?)
Som kvinnor ska vi inte bara vara bra. Vi ska vara bättre. Helst mycket bättre. Rättare sagt dubbelt så bra. Minst.
Blir det ett minsta fel så är vi ett bevis för att kvinnor (i allmänhet) inte är lämpliga som ledare. Så ser det ut. Det vet du Mona och det vet jag och det vet många fler kvinnor. Också en och annan man. Mönstret finns i hela samhället. Inom näringslivet är det värst, inom politiken är det bäst. I alla fall på ytan. Den yta som speglas i statistiken över könsrepresentationen.
Under ytan finns det cementerade synsätt kvar kring könsroller och föräldraansvar som leder till att arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer, trots att de har haft hundra år på sig, fortfarande varken genomfört rättvisa löner och delat föräldraansvar. Ansvaret vilar tungt på dem som har haft och har makten att förändra. Majoriteten är män.
Så, Mona, det finns mycket att göra. Du blir inte bara partiledare utan du är ju också feminist. Och feminismen förpliktigar.
Det är viktigt att visa, särskilt nu när vi har en majoritet av partier som faktiskt skrivit in feminismen i sina partiprogram.
Paradoxalt nog, eftersom vi under samma tid fått se alltmer av antifeministisk politik (välfärdsförsämringar, vårdnadsbidrag, ändrad a-kassa, med mera).
Att kräva konsekvensanalyser av varje reformförslag, med ett tydligt redovisat svar på frågan om den stärker eller försvagar den rådande könsmaktsordningen, är minimiformuläret.
Ju fler vi är som fyller i desto bättre.
Dagens debattör
