Hur kan liberaler stå ut med sin partiledning?
Johan Sjölander: L gör en smygande reträtt rakt ut i tomheten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-09-30
DEBATT. Liberalerna är ett parti som förlorat nästan alla väljare och i stort sett all respekt. Bertil Ohlins, Barbro Westerholms, Bengt Westerbergs och Cecilia Malmströms parti har sålt sin själ för några år vid regeringstaburetterna.
En del av prislappen verkar vara att de också avsagt sig alla möjligheter att faktiskt påverka den förda politiken i den regering som Liberalerna ingår i.
Det senaste exemplet är hur Mats Persson (L) håller i yxan när Sverigedemokraterna förverkligar sin plan för radikala nedskärningar inom den svenska folkbildningen. Regeringen tar bort en tredjedel av det statliga stödet.
Detta kommer att få stora, negativa konsekvenser över hela Sverige. Såväl studiecirklar för pensionärer som förbättrad integration av nyanlända kommer att läggas ner. En sak är tydlig: det blir ett tystare och tråkigare Sverige när Mats Persson bestämmer.
Den folkbildningstradition som nu offras är också – i allra högsta grad – ett liberalt arv. Svensk historia är full av stridbara liberaler som höll den breda bildningsverksamhetens fana högt.
I en debattartikel i DN Kultur lördagen den 23 september skriver idéhistorikern Sverker Sörlin om detta och hur Liberalernas partiprogram är fullt av superlativ: ”Sverige har en stark bildningstradition som måste hållas levande. Bildning och kunskap stärker den enskildes egenmakt och förmåga att orientera sig och fatta egna självständiga beslut. Därför värnar liberaler bildningstanken, främjar bildningsresor och stödjer den fria folkbildningen” står där.
Detta vet också de liberala väljarna om. När Tankesmedjan Tiden i våras presenterade en opinionsundersökning i frågan stack just L-väljarna ut som särskilt måna om en fri och frivillig folkbildning.
Sveken stannar heller inte vid folkbildningen.
Liberalerna, som länge varit ett starkt parti vid svenska lärosäten, kritiseras från universitet, högskolor och studenter för att hota den akademiska friheten. Lärare och vårdpersonal, tidigare Liberala kärntrupper, protesterar på gator och torg mot att förvandlas till underättelseagenter i och med regeringens angiverilag.
Och partiet som kallat sig ”Alliansens grönaste röst” innehar nu ministerposten som för första gången sedan 1970-talet lägger fram klimatbudgetar som faktiskt ökar utsläppen.
Så vi ser ett parti som sviker sina egna ideal och sina egna väljare. Att medlöperiet tycks vara på väg att leda till Liberalernas undergång som parti är kanske ett mindre problem. Liberalismen är större än ett enskilt parti som råkar ha det i partinamnet.
Det verkligt plågsamma är att detta sker under så förnedrande former. Liberalerna är inte ett parti som går under med en skräll – med stövlarna på, beredda att kämpa för vad som är rätt och riktigt. I stället blir det en smygande, ryggradslös reträtt rakt ut i tomheten och den totala meningslösheten.
Det finns fortfarande hedervärda liberaler kvar. Man behöver inte hålla med om allt han tycker, men personer som Stockholmspolitikern Jan Jönsson åtnjuter respekt även bland sina politiska motståndarna.
Men även dessa hedervärda personer måste svara på en obehaglig fråga: Varför gör de inte uppror? Hur kan de tyst låta Pehrson och Persson så fullkomligt rasera en stolt politisk tradition som haft så stor betydelse för vårt land?
Det här är större än att bara vara beredd att samarbeta med SD. Det handlar om att även underkasta sig deras politiska vilja.
Det finns uppenbarligen bara en röd linje för dagens partiledning, och det är den Jimmie Åkesson ringer på när han säger åt Liberalerna i regeringen vad de ska tycka.
För de politiker i Liberalerna som en gång i tiden engagerade sig politiskt för att de trodde på något finns bara en sak att säga. Titta dig i spegeln. Se på dig själv. Och ställ dig frågan: Är det värt det? Är det verkligen detta som jag vill bli ihågkommen för?
Makten kan vara berusande. Jag förstår det. Men en gång kommer vi alla behöva förstå att det viktiga inte var vilka fina jobb vi hade, utan vad vi gjorde med dem.
Den insikten gäller också Liberala politiker i riksdag och regeringskansli.
Johan Sjölander, chef Tankesmedjan Tiden
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.