De vuxnas fel att barn mobbas
Per Binbach: Lärarnas attityd och arbetsklimat påverkar eleverna
Landskronaskolan är ett talande exempel på hur fel det kan gå, trots goda intentioner från skolledningen. Allt började med en tidningsartikel om att några elever kände sig mobbade till den grad att de vägrade komma till skolan. Mobbningen är ett symptom på att skolan har stora problem. Det har gått så långt att man stängt skolan, stängt av en stor grupp elever, förbjudit skolans elever att tala något annat språk än svenska inom skolan (två elever får tala andra språk med varandra om ingen annan hör på) och man har infört nolltolerans.
Om en enig, väl förberedd personalgrupp på ett tidigt stadium närmat sig nolltolerans för elevers oacceptabla beteende, är jag övertygad om att problemen i dag hade varit betydligt mindre.
En av anledningarna till att mobbningen fortsätter är enligt min uppfattning att den är ”inbyggd” i alla grupper, alla gruppers behov av en syndabock. Vad som bidrar till mobbningens utbredning är att analysen oftast är fel, vilket gör att man behandlar symptom i?stället för att angripa orsaken. Så gott som all forskning och litteratur om mobbning har betraktat problemet som ett fenomen elever emellan. Skolledningens samt lärarens roll för uppkomst och hantering av mobbning har ägnats mindre utrymme. Jag hävdar att mobbning har med ledarskap, gruppdynamik, arbetsplatsens kultur och organisation att göra. Mobbning som pågått en längre tid i en skola är ett tecken på att skolans psykosociala arbetsmiljö är oacceptabel.
Med bristande analys om mobbningens orsaker och otillräcklig insikt om mobbningens mekanismer och komplexitet blir det svårt att stoppa och förebygga mobbning. Den bästa grogrunden för mobbning är en skolmiljö där både elever och personal känner sig otrygga. Läraren är en del av dynamiken och de processer som styr gruppen som klassen utgör, regression och test av gränser är här naturliga inslag. I detta klimat får mobbningen näring eller stoppas i sin linda, oavsett mobbningsplaner och antimobbningsprogram. Utgångspunkten måste vara att mobbning alltid förekommer, såväl bland elever som i personalgruppen. Om man inte analyserar varför någon mobbar, eller varför man mobbar på respektive skola, kommer mobbningen att fortsätta. Jag påstår att mobbaren mobbar därför att han kan! Han befinner sig i en miljö som gör det möjligt för honom att mobba.
Mobbning är inte bara ett elevproblem, utan minst lika mycket ett vuxenproblem och personalen måste parallellt med sitt antimobbningsprogram granska sig själva, hur arbetet organiseras och utvärdera om ansträngningarna får avsedd effekt. En handlingsplan mot mobbning innebär ingenting om den inte är förankrad bland personal och elever. Den existerar överhuvudtaget inte om den inte utövas kontinuerligt, systematiskt och ämnesövergripande. Dessutom behöver den regelbundet utvärderas och revideras.
Ett stort problem är att de åtgärdsprogram, metoder och modeller som används i våra skolor som regel varken utvärderas eller samordnas. Grundförutsättningen för att några av dessa modeller och åtgärder ska lyckas är att personalgruppen är mogen och har pratat sig samman om normer, värdegrund och gränssättning.
Jag har de senaste elva åren jobbat med utbildning och handledning av skolpersonal. Uppdragen har varierat, men mobbning återkommer ständigt. Min erfarenhet är att ingen åtgärd, ingen metod fungerar om inte personalen parallellt angriper problemet.
Det är personalgruppens arbetsklimat, organisation, inställning, förhållningssätt och attityder i vardagen som påverkar elevernas benägenhet att mobba.
Om mobbningsarbetet reduceras till att omfatta endast elever leder det bara till symptombehandling och de flesta mobbarna kan relativt ostört fortsätta. Ska vi en gång för alla lyckas stoppa och förebygga mobbning är det nödvändigt att flytta fokus från att en elev mobbar en annan elev till helheten och skolan som miljö för lärande och utveckling.
Dagens debattör
