”Prinsessan Christina måste avgå”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-05
Bo Gunnarsson, frilansskribent och Asienkännare:
”Christina Magnusson,
lämna Sasakawa-
stiftelsen omedelbart”
I söndags avslöjade ”Kaliber”, P1:s grävande magasin, nya fakta om den japanske fascisten och misstänkte krigsförbrytaren Ryoichi Sasakawas donation på 200 miljoner kronor 1984 till en skandinavisk stiftelse i hans eget namn.
”Det hade jag ingen aning om”, sa prinsessan Christina Fru Magnusson när hon ställdes inför erkännande och tunga bevis.
Hon ljuger.
Redan på 1980-talet visste hon tillräckligt mycket om donatorns mörka förflutna och hans roll som gudfader för Japans högerextremister/fascister och undre värld för att omedelbart avfärda erbjudandet om att bli vice ordförande för stiftelsen.
I mer än tjugo år har hon istället gett kunglig glans åt en man vars missdåd i asiatisk kontext väl kan jämföras med Hermann Görings.
Men andra ovetande fördes konsekvent bakom ljuset av tre kända personligheter – Gunnar Hambreaus, då chef för IVA, och ambassadörerna Gunnar Jarring och Gunnar Loneaus – som alla visste vad det handlade om.
De ”tre Gunnar” blev till en Jönsson-liga på hög nivå. De gick så långt med fasad och ”pengatvätt” att de fixade audiens för krigsförbrytaren med kungen på slottet.
Själv blev jag blev motarbetad och förtalad i Sverige och hotad i Japan efter en debattartikel i Dagens Nyheter.
”Vi hoppades att stormen skulle blåsa över för på sikt skulle vi ju ha pengarna kvar”, säger Hambreus, nu pensionerad efter många år med Sasakawa-stiftelsen, i intervjun med Kaliber.
Det gick bättre än han kunnat ana: Trots alla saftiga ingredienser så tog inget media upp skandalen på nyhetsplats.
Varken då eller nu och undfallenheten gör mig häpen.
Ändamålet – ett utökat svenskt forskarutbyte med Japan – fick helga medlen sedan Gunnar Jarring i slutet på 1970-talet informerats om Sasakawas intresse av en jättedonation till de skandinaviska länderna. Den gamle fascisten påstods ha ändrat sig och ville nu gottgöra mänskligheten och skapa fred på jorden med de miljardtals dollar som han förfogade över genom sitt monopol på kommunal motorbåtstoto. Donationen måste förankras på högsta nivå i alla tre länderna. I Sverige gavs Palme-kommissionen en stor gåva med påföljd att Olof Palme gjorde avkall på eventuella betänkligheter. Krigsförbrytarens omvändelse blev till ett mantra.
Men nu erkänner Hambreaus att han ljög och vilseförde opinionen.
”Sasakawa förblev fascist in i döden”, säger han. ”Han dyrkade kejsaren och såg den japanska rasen som överlägsen.”
Vi journalister som mötte Sasakawa slogs av hans vulgära språkbruk, arrogans och vilja att dominera. Kvinnliga kollegor generades av hans råa sexuella anspelningar och skryt om alla de 500 geishor som han påstod sig ha legat med.
Undrar just hur prinsessan Christina upplevde de middagar som han gav för henne och maken Tord då han bjöd dem till Japan? Klarade tolken av att sila hans snack?
Spin-master Hambreaus skyller delvis ifrån sig. Han förlitade sig på Sasagawas emissarie, Japans f d Sverige-ambassadör Eji Tokura och dennes ”omdöme”.
Men han ångrar inget. Han ser sig som realist och donationen har gett tusentals forskare och studerande möjlighet att besöka Japan. Han tror att Sasakawa ”säkert bar sig väldigt illa åt i ockuperade Manchuriet” men att han inte varit intresserad av vem karln var.
Inte heller prinsessan Christina ser orsak att be om ursäkt. Hon vill, som påpekades i Kaliber, inte låtsas vid att frågan finns – bara att den en gång fanns. Avslöjandet nu förändrar ingenting.
Säkert bidrar Gunnar Jarrings efterlämnade dokumentation till Hambreaus beslut att lätta på hjärtat. Med facit i hand är han nöjd. Värvningen av prinsessan Christina var bra och banade väg.
”Men jag var lite överrraskad av att hon accepterade så snabbt”, säger han.
Varför gav då Sasakawa bort 200 miljoner kronor till stiftelsen?
”Nobels fredspris var hans dröm”, medger Hambreaus. ”Han var mer intresserad av att framstå som välgörare än att göra gott.”
Sasakawa krävde en hög svensk orden i utbyte. ”Gunnar-ligan” gjorde allt för att gå honom tillmötes. Först uppvaktade de riksmarskalken som bestämt avvisade tanken på Serafimerorden eftersom Sasakawa var kontroversiell. I slutändan fick de nöja sig med Patriotiska Sällskapets medalj som nu visas på Sasakawa museum tillsammans med bland annat utmärkelser från Stillahavskriget som krävde 20 miljoner kinesers liv.
Prinsessan Christina Fru Magnusson måste lämna stiftelsen omedelbart.
Dagens debattör
Bo Gunnarsson
Tokyo, frilansskribent.