Terrorlag pekar ut svenska muslimer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-08-27 | Publicerad 2014-08-26
Debattörerna: Finns inget stöd för att personer som stridit utomlands utgör hot mot Sverige
I dag blev statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågad i SR:s P1 Morgon om hur han ställer sig till kriminalisering av svenskar som strider utomlands med beväpnade grupper.
Det Reinfeldt föreslår kan innebära ytterligare stigmatisering av svenska muslimer och en urholkning av rättsäkerhetsprincipen.
Reinfeldts utspel är egentligen inte nytt och är helt i linje med hur hans allianskollegor, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund uttalat sig i frågan.
De orsakssamband som liberala debattörer, “terrorexperter” och politiker drar mellan att strida utomlands och att återvända hem och utföra våldshandlingar saknar empiriskt stöd. Det finns inget som tyder på att personers deltagande i så kallade "terrorismutbildningar” utomlands varit en orsak till beslut att genomföra politiskt våld ”hemma”.
Oss veterligen finns ingen empiri i Sverige som säger att personer som befunnit sig i beväpnade konflikter utomlands skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige när de återvänt hem.
Dessa utspel från Reinfeldt, Ohlsson och Björklund måste kontextualiseras: de företräder Natovänliga partier som vill se mer av svensk utrikespolitik i linje med Washingtons agenda på världsscenen.
Men för varje gång den här typen av förslag eller åtgärder mot så kallad radikalisering eller terrorism dyker upp, så står muslimer i fokus; samtliga exempel som lyfts är muslimska.
Inte en enda gång nämner politiska företrädare som Reinfeldt, Ohlsson eller Björklund de 20-tal personer som rest till Israel för att ansluta sig till IDF eller de svenska nazisterna som ansluter sig till nationalistiska grupper i Ukraina.
Därför måste man fråga sig om det är enbart svenska muslimer som kan utgöra ett säkerhetshot?
Lagen som föreslås finns redan i ett flertal EU-länder men har inte hindrat personer från att resa utomlands. Istället har lagen bidragit till en stigmatisering och förföljelse av muslimer som motsätter sig EU:s och USA:s utrikespolitiska agenda i den muslimska världen.
Reinfeldt, Ohlsson och Björklund vill dessutom förändra terrorlagstiftningen eftersom den anses otillräcklig. Det man utelämnar i sitt anförande är att terrorlagstiftningen har fått kritik från Advokatsamfundet och från ombud som representerar terrormisstänkta personer.
Kritiken har handlat om hur lagstiftningen hotar rättsäkerheten eftersom den är svårtolkad, otydlig och ombuden för de terrormisstänkta inte får ta del av sekretesstämplat material som används som bevisning under rättegångar.
Trots att man påstår att lagstiftningen inte på något sätt är riktad enbart mot muslimer, har de 26 kända frihetsberövandena som gjorts med stöd av lagen varit mot muslimer. Samtliga 12 som åtalats har varit muslimer.
Av dessa gripanden, har Åklagarkammaren för säkerhetsmål endast lyckats få till två fällande domar. Med detta resultat kan vi dra slutsatsen att Sverige i kriget mot terrorismen har etablerat raslagar som enbart riktar in sig på svenska muslimer. Terrorlagar som blivit hårt kritiserade av Internationella juristkommissionen som menar att liberala demokratiers rättsystem hotas av lagarna.
Politiken bör inte ta avstamp i spekulativa scenarier. De raslagar som nu föreslås som en respons på personer som reser till Syrien, är inte skalenliga med den typ av hot om terror som sägs ha manifesterat sig. Det vi bevittnat sedan kriget mot terrorismen inleddes är snarare att svenska muslimers rättssäkerhet urholkas.
Därför bör regeringen upprätta en oberoende sanningskommission för att utreda effekterna av terrorlagstiftningen och dess påverkan på svenska muslimers grundläggande mänskliga rättigheter.
Maimuna Abdullahi
Fatima Doubakil
Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén