Replik: "Snigeln tittar på mig och ber för sitt liv"
Svar till "Lotta". Läste vad du skrev om mördarsniglar. Jag gick ut i trädgården och tittade efter dessa som du beskrev det ”tvåkönade idioter”.
Det första jag såg var en snigelfamilj på tre små sniglar och två stora – vem skulle jag börja med att döda? Mamman, pappan eller kanske någon av de små?
Jag gick vidare.
Plötsligt får jag syn på den ultimata ”tvåkönade idioten”, ljusbrun stor liggande mitt på gräsmattan helt utan chans att komma undan. Jag går fram och står länge och tittar på den medan den äter och sakta rör sina antenner – den ser mig och full av ångest och rädsla ber den mig att låta bli. Den kunde ju inte veta att livet skulle ta slut i kväll, att ett mål mat skulle kosta denna lilla fredliga varelse livet. Ett liv som faktiskt aldrig kommer igen.
Jag kom att tänka på vad jag läst förra sommaren – att sniglar kan mutera sig och inte alls behöver vara en mördarsnigel bara för att den har samma färg. Hur vet man då att man dödat rätt? Samtidigt hör jag ett barn på cykel utifrån gatan fråga ”vad gör du?”
Vad ska jag svara? ”Dödar sniglar” kanske?
Jag svarade ”bara tittar på de fina sniglarna i trädgården, vill du se?”
Hur skulle jag som människa kunna beklaga mig över växthuseffekten och vår miljö om jag hade haft 300 ituklippta sniglar i min spann?