Socialdemokraterna tar makten för given

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-12-05 | Publicerad 2011-12-02

Åsa Petersen: Partiets problem är större än Juholts hyresersättningar

Jag kanske borde gå sorgklädd genom stan. Överallt vill människor visa sitt medlidande och deltagande: ”Åsa, hur känns det? Jag är inte sosse själv, men man är ju förskräckt över vad som händer.”

Trots att jag inte är medlem i partiet längre är jag en känd socialdemokrat. Uppvuxen i socialdemokratin, ledarskribent på Aftonbladet i många år, nu fristående S-debattör.

Jag kan förstå att folk undrar hur det är ställt med mig och partiet. Höststormen runt Håkan Juholt, som resulterat i opinionssiffror runt 25 procent, avslöjar en socialdemokrati som mår sämre än någonsin.
 

Socialdemokraternas problem är större än Juholts tveksamma hyresersättningar. Även i politiken svajar partiet. Besked tas tillbaka och ändras, som när det gäller hårt kritiserade villkorade medborgarskap eller en efterlängtad lag mot hemliga partibidrag.

Om allt detta bråkar socialdemokrater. Vissa luftar sin kritik mot partiet offentligt, medan andra beskyller kritikerna för krypskytte mot partiledaren. Jag tillhör de offentliga kritikerna och ser tre anledningar till Socialdemokraternas kris:

Att de väljer partiledaren i slutna rum.

Att de tar sin makt för given och skyller sina misslyckanden på andra.

Att de kräver ständig lojalitet av sina partimedlemmar.
 

Jag ska utveckla detta. Men först vill jag förklara att jag själv inte är oskyldig till socialdemokratins förfall.

På SSU-kongressen 1995 var jag 18 år och ombud för Norrbotten. En ny ordförande skulle väljas. Det blev en smutsig strid som vanns av norrbottningen Niklas Nordström när Ulrica Messing från Gävleborg avsade sig sin kandidatur.

Jag skrev krönikor i NSD och Piteå-Tidningen. Trots att jag inte visste ett skvatt om Ulrica Messing skrev jag om vilken dålig SSU-ordförande hon skulle bli.

Jag kom från Norrbotten och därför gillade jag Niklas Nordström och ogillade Ulrica Messing. Det var bara så det var. Var du inte med så var du mot. Min längtan att vara en i gänget var stark.

Sådana smutsiga maktspel är fortfarande en del av socialdemokratin. Andra partier, som Miljöpartiet och Centern, väljer partiledare i öppna processer med flera kandidater. Men Håkan Juholt valdes på det traditionella sättet – i praktiken av en stängd inre krets. Kongressombuden hade bara att säga ja.
 

Efter nästan hundra år som Sveriges dominerande parti tar Socialdemokraterna sin makt för given. Socialdemokratin förstår inte att deras makt utgår från folket utan ser sig själva som folket. Därför tycker de inte att partiets val måste ske i offentligheten, så att medierna och allmänheten kan se vad som pågår.

Samtidigt skylls allt som går dåligt för partiet på andra. Håkan Juholts hyresskandal ses till exempel inte som hans eget ansvar. Utan som en konspiration mellan borgerliga medier och partiledarens interna kritiker.
 

I sociala medier som Facebook och Twitter stormar debatten om Håkan Juholts lämplighet. Partiföreträdare som vågar kritisera partiledningen offentligt får snabbt på nöten.

Socialdemokraternas uråldriga lojalitetskrav, föreställningen att alla medlemmar ska försvara partiledaren, krockar med den nya tidens öppenhet och snabbhet i den politiska debatten. Sociala medier gör att vem som helst kan yppa sin åsikt offentligt.

Dagens socialdemokrati lockar bara var fjärde väljare, men har inte tid att vinna väljarna åter på grund av en inre infekterad strid där vissa socialdemokrater ber andra att hålla käften. Jag hoppas att helgens förtroenderåd förstår hur djup krisen är.

Åsa Petersen