Vad varje man bör veta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-20
Gustav Almestad om feminism, jämställdhet och om det är synd om män
Än en gång blossar skyttegravsdebatten upp om vilket kön det är mest synd om, och Pär Ström och Camilla Lindberg fortsätter komma undan med överdrifter och feltolkningar på Newsmill.
Men vet någon part vad den talar om, och är det ens detta som är intressant? Låt oss reda ut begreppen.
Den inledande frågan för en man som intresserar sig för jämställdhet är huruvida en upptäckt av orättvisor och fördomar mot män står i motsättning till en feministisk analys. Svaret är naturligtvis nej. Det finns framför allt ett skäl att vara feminist. Bara ett, eftersom det skälet öppnar för analysen på allt annat. Nämligen detta, och jag tvekar inte en sekund att kalla det för faktum: att män och kvinnor bemöts och behandlas olika.
Därför är det väldigt underligt att människor som också sett precis detta ändå anstränger sig så hårt för att ansätta en rörelse som är ute efter samma sak som dem. För om Pär Ström och Camilla Lindberg talar om ett konsekvent motstånd mot män, på vilka områden som helst, så är det just en bild av en struktur de visar på. Finns strukturer som gör att män behandlas på ett eller annat sätt, då är det rimligt att anta att det finns strukturer som gör att kvinnor behandlas på ett visst sätt – och ställer man sig emot detta så finns redan perspektivet där. Ett feministiskt perspektiv.
Att det länge varit främst kvinnor som fört en kamp mot olika behandling är förstås rimligt, med tanke på de betydande formella orättvisor mot kvinnor som tidigare funnits att kämpa mot. Så långt lika rimligt att den feministiska rörelsen bär ett namn som associeras till kvinnor, men framför allt är det just därför väldigt förståeligt att rörelsen länge haft ett sådant fokus på kvinnors förhållanden och att de flesta uppslagsverk länge haft en sådan definition. Idag kan man dock på Nationalencyklopedins webbversion läsa det mindre ensidiga:
feminism, rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön.
Det är förstås bara en bekräftelse på något som hänt för länge sedan. Feminismen har i takt med att formella hinder övervunnits blivit mer av ett synsätt än en ideologi, eftersom inga praktiska lösningar är givna. Insikten av en olik behandling beroende på kön är, förutom att vara delbar i härledningar till arv eller miljö, något som öppnar för en enorm mängd möjliga slutsatser och lösningar. För att inte tala om huruvida lösningar ens ska krävas eller inte. Hur mångfacetterad feminismen kan vara visar inte minst den på senare år allt hetare frågan om prostitution, där samma utgångspunkt verkligen genererat radikalt olika ståndpunkter.
Men antifeminister lyssnar förstås inte på detta öra, och det är tur då att man kan låta dem ha sin bild och vädja till det andra örat. För naturligtvis finns ett motstånd mot att mäns problem lyfts fram.
Frågan är om det är feminister som byggt detta motstånd. Och i så fall, hade det sett annorlunda ut om fler män deltagit i en diskussion om jämställdhet, på ett sätt som inte satte sig på tvären gentemot feminismen? För jag tror inte på ett aktivt motstånd, jag tror på ett medieklimat som älskar att reproducera kvinnan som offer och mannen som förövare, och jag tror definitivt på ett bristande engagemang bland män. Nog talar Ström och Lindberg högt för mäns räkning, men vad exakt är det man vill uppnå i skrivandet av en text som påpekar att det är synd om mannen?
Varje man bör veta att han behandlats och kommer att behandlas på ett visst sätt på grund av sitt kön.
Men varje man bör också veta att det enda perspektiv som identifierar och problematiserar detta bär namnet feminism. Det är sedan upp till varje man att avgöra om han bryr sig om detta. Pär Ströms blogg, och numera också YouTube-kanal, GenusNytt är förvisso oftare inriktat på fientlighet mot feminismen än på att vara det medel att belysa den oupplysta halvan av genusfrågan som den utger sig att vara, dessutom något underligt betitlad med tanke på att Ström förhåller sig oerhört inkonsekvent till genusbegreppet och själva existensen av socialt konstruerat kön. Men samtidigt är den en röst som behövs eftersom det faktiskt råder enorm brist på manliga perspektiv när det kommer till jämställdhet. Även bland manliga uttalade feminister.
Trots en betydande roll för genusbegreppet och genusvetenskapen inom modern feministisk analys har nämligen problematisering av mansrollen på ett mer politiskt och allmänt plan fortsatt lysa med sin frånvaro och det verkar som att många manliga uttalade feminister ger sig in i kampen med utgångspunkten att det är synd om kvinnan. Detta är naturligtvis lika fruktlöst som att tycka synd om mannen, och jag tror verkligen att det är här som man till största del kan finna ett faktiskt problem med feministiskt inflytande på politik och debatt. Inte för att analysen i sig behöver vara fel, men för att det bidragit till att själva begreppet jämställdhet i offentligt samtal sällan handlat om annat än utsatta kvinnor och förfördelade män.
Att gå så långt som att tro feminismen konsekvent beskyller alla män för ett förtryck på något slags konspiratoriskt plan är förstås ganska löjligt. Men det är knappast svårt att upptäcka att det är vanligare och enklare att sprida en berättelse om en underdog mot en överhet, än det är att analysera de komplexa strukturer som får oss att bete oss som ”man” och ”kvinna”. Så opererar både media, antifeminismen och naturligtvis många feminister. Det är troligen både av dumhet och av lättja.
Detta är ett problem för feminismen idag, långt större än det att ordet feminist blivit närmast ett skällsord (Pär Ström får göra vilka anklagelser han vill om statsfeminismens inflytande, men han får också gärna kika på kommentarerna och omröstningarna på hans egna debattinlägg för en rejäl motbild). Problemet måste också lösas genom att män börjar använda samma analys på sin situation som kvinnor redan gjort. Män behöver ta till sig begreppet sexism och använda det om sin vardag, och de män och kvinnor som redan länge kallat sig feminister måste ta dessa män på allvar oavsett om de inte talar utifrån en färdig analys eller är rent av fientliga mot feminismen. Missnöjet med mansrollen och dennas negativa konsekvenser är inte att håna, även om många argument och missuppfattningar som t.ex. Ström för fram kan vara löjeväckande i sig.
Därför har förstås Camilla Lindberg rätt när hon menar att jämställdhetsdebatten måste handla om hur män drabbas, men då kan det också vara värt att uppmärksamma att det är just genom att behandla varje man som ifrågasätter den traditionella mansrollen som ”mesig” som man gör denna aspekt av jämställdhet den absolut största otjänsten. En liberal som hon kanske borde ta sig en titt på sitt individperspektiv.
Gustav Almestad