Familjen förlorar nu all respekt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-23

Fadime var god vän med Kurdo Baksi.

Det var hos familjen Baksi hon sökte skydd från sin egna familj.

I dag skriver Kurdo Baksi om varför mordet på Fadime drar skam över hennes familj i det svensk-kurdiska samhället.

EN VACKER SOMMARDAG 1998 drack jag och Fadime te hos mina föräldrar - hon hade "sökt asyl" hos vår familj. Det var en rädd, trött och tankspridd människa som satt framför mig. Hon hade gått igenom ett helvete.

Hennes familj hade mordhotat henne för att hon var kär i en icke-kurdisk kille. Vi pratade om framtiden.

- Jag vill bli advokat även om jag är dålig på att plugga. Blir jag advokat kan jag hjälpa många utsatta tjejer som lever som jag, sa Fadime.

Jag blev imponerad av hennes styrka, levnadsglädje och "svarta" humor.

Ett par månader senare vände turen i Fadimes öde.

EFTER PÅTRYCKNINGAR ifrån flera kända kurdiska familjer och institutioner försonades Fadimes familj med Fadime. Det var kort efter att Fadimes pojkvän omkommit i en bilolycka.

Såväl jag som många andra kurder var glada att vi hade avstyrt ett förestående meningslöst mord.

I natt nåddes jag av den fruktansvärda nyheten: Fadime har mördats av sin far.

Jag ville inte tro mina öron. Vad var det som hade hänt? Fadime som skulle bli advokat, som blivit symbol för de många förtryckta tjejerna ifrån de patriarkala samhällena i Mellanöstern, tilläts aldrig att blomma.

Fadimes far hade avgett framträdande kurdiska familjer i Sverige ett löfte att

inte röra vid Fadime. Ett löfte i det kurdiska samhället betyder mycket.

Nu har Fadimes far brutit löftet. Det är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Det betyder dessutom att familjen nu förlorar all respekt. De har visat det högsta tecknet på opålilighet.

En kurdisk familj som bryter ett löfte berövas möjligheten att vara en del av den kurdiska gemenskapen, och en familj som mördar sina döttrar kan aldrig få sympati från befolkningen i Sverige.

MORDET PÅ FADIME innehåller stora inslag av ett försenat hedersmord. Oavsett hur vi benämner mordet i Uppsala så är det en tragedi såväl för familjen, som för kurderna som för integrationspolitiken.

Hedersmord är den mest brutala formen av kvinnoförtryck som finns på jorden.

I Kurdistan är hedersmord i dag väldigt ovanliga. När de förekommer kan gärningsmännen nästan alltid relateras till låg eller obefintlig utbildningsnivå och klass.

Kurder som saknar utbildning och tillhör speciella klasser på landsbygden begår oftast detta brott.

Jag har sett många konservativa kurdiska familjer men jag har aldrig sett en så konservativ familj som Fadimes. Mordet på Fadime handlar mycket tydligt om en man som ville kontrollera och ha makt över en kvinna.

En man som vill bestämma över en kvinnas kropp, en man som vill begränsa en kvinnas frihet, en man som vill få en kvinna att lyda utan diskussion.

Just denne man - som saknar alla former av inflytande i det svenska samhället - vill ha makt någonstans. Närmare bestämt inom sin familj.

Denna makt- och kontrollängtan har ännu en gång slutat i en tragedi.

JAG KAN BARA TÄNKA MIG två möjliga - och löjliga - orsaker till att Fadime mördats.

1. Fadime kan ha tackat nej till tvångsäktenskap

2. En klick av kurder från mycket konservativa och patriarkala samhällen i Kurdistan (det finns många sådana i Uppsala) kan ha skvallrat någonting elakt om Fadime som fått hennes pappa att ta till vapen.

Jag kan inte låta bli att påpeka dessa två saker:

För det första fruktar jag att vi även i framtiden kan få uppleva liknande mord om vi inte genomför en klok integrationspolitik snarast.

Och för det andra är jag rädd att vi kurder återigen stämplas kollektiva som onda själar såsom strax efter mordet på Olof Palme.

Avslutningsvis vill jag säga att majoriteten av Sveriges 82 000 kurder är vanliga svenska medborgare som lever i princip som svenskar. Många kurdiska flickor får gifta sig med vem de vill. Sångerskan Dilba är ett gott exempel på vad jag menar. Nu hoppas jag att vi kurder inte stämplas som potentiella kvinnoförtryckare.

För mig finns nu inte mer att göra för Fadime. Bara leva med smärtan det innebär att konstatera att det jag gjorde inte räckte.

Varje år den 21 januari ska jag tända ett ljus sent på kvällen för Fadime.

Hoppas jag inte blir ensam om det.

Kurdo Baksi , chefredaktör för Svartvitt med Expo