Debattörerna: En valförlust kommer tvinga ut S till vänster
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-09-27 | Publicerad 2012-09-26
S och M kan inte bli mer lika - ideologierna får revansch 2014
Socialdemokraterna valde häromdagen att kalla sin lilla budget-aperitif för en “affärsplan” vilket framkallat jämlikt utbrett löje. Men vad drev dem att välja ett begrepp som i bästa fall skulle tas emot med blandade känslor? Regeringen har under hösten droppvis presenterat förslag som Socialdemokraterna stelt varit tvungna att applådera eftersom de tidigare förordat precis samma saker. Samtidigt har Löfven arbetat hårt för att visa upp sitt parti som förtroendeingivande näringslivsförkämpar. Affärsplanen var förstås ett grovhugget sätt att fortsätta denna pågående ”triangulering”.
I sin överförda betydelse stammar ordet triangulering från Clintontidens USA och handlar om hur man kan böka sig ur de av väljarna upplevda ideologiska skyttegravarna genom att sno centrala idéer från motståndarna. Skulle Romney plötsligt förorda sträng skatt för miljardärer så skulle det förvirra Obamas liberala väljarbas och minska avståndet för vissa grupper att faktiskt rösta republikanskt. Så långt den enkla teorin.
Lyckosam triangulering förutsätter emellertid att det finns en skillnad mellan parterna som inte är för stor och heller inte för liten. Skulle Romney triangulera på allvar skulle han göra sin egen högljudda högerflygel så rasande att tebladen yrde. Alldeles för stora skillnader går helt enkelt inte att överbrygga med sådana åtgärder.
I Sverige är problematiken nu den omvända – det finns inte mycket politiskt avstånd kvar att triangulera. Det måste varit en närmast overklig upplevelse för Socialdemokraterna att se M bära ut deras hjärtefrågor genom ytterdörren 2006, skamlöst obekymrade om ideologiskt betingad äganderätt. 2012 är situationen en helt annan: de två elefanterna i det politiska rummet dansar nu så tätt att de trampar varandra på tårna i sin delade iver att söka sig fram till en absolut centerpunkt långt från de besvärliga ideologiska rötterna.
Frågan är om triangulerandet leder partipolitiken till vägs ände och ideologins död? En snabb titt på det gråa idégods som nu dominerar debatten gör kanske att det känns som en befogad tanke. Samtidigt finns det starka och ibland svårtyglade ideologiska falanger i alla de åtta riksdagspartierna vilka otåligt bidar sin tid. Framgångar eller hopp om framgångar är vad som just nu håller dessa krafter i schack (att det jäser i leden märker Löfven till exempel när det gäller synen på vinstuttag i skola och omsorg), men efter valet 2014 kan inte alla vara vinnare. En valförlust för Socialdemokraterna kommer ofelbart att öka suget efter en ideologisk snarare än triangulerad politisk hemvist. En valförlust för Alliansen skulle säkerligen leda till att den sprängs, och de olika partierna, i synnerhet de tre små, kommer då att få brått att markera sin särart.
För Alliansen medför 2014 års val dessutom en speciell och påtaglig utmaning. Det gäller att övertyga alla de väljare som tröttnat på att år efter år ständigt se samma ansikten i regerande ställning, och som är beredda att satsa på det andra laget mest för att det känns lite... tja, lite nytt och fräscht. Det som eventuellt kan hålla kvar sådana rastlösa bänkbytare är naturligtvis påvisbara skillnader – inte framtriangulerade likheter.
Undantaget ett valresultat som i princip kopierar den nuvarande situationen i riksdagen så lär politiken bli mer ideologiskt färgad efter 2014. Det kommer att innebära närmast existentiella kval i de ”drabbade” riksdagspartierna, men för två just nu förtvinade men ideologiburna partier är det ett drömscenario: Fi och Piratpartiet.
Malena Rosén Sundström
Mikael Sundström