Som gay i Uganda riskerar man livet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-02-08
Debattören: Gör sexuell läggning till ett asylskäl på riktigt
Vi var många som berördes av äktenskapslyckan mellan de nu äkta makarna Jimmy Sserwadda och Lawrence Kaala, som vigdes i S:t Lukas kyrka den 26 januari. Vigseln kom att bli rikskänd, eftersom Lawrence inom en snar framtid förväntas utvisas till makarnas tidigare hemland Uganda. Landet är känt för sitt förtryck av homo-, bi- och transsexuella och män som har sex med andra män riskerar i dag livstids fängelse. Inom kort tros anti-gaylagstiftningen skärpas ytterligare – homosexuella kan då komma att riskera dödsstraff.
Det är inte första gången vi ser hur hbt-personer faller igenom asylsystemet, som ofta beskrivs som ett lotteri.
Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik presenterade den 13 januari 2011 ”Rättslig styrning angående metod för utredning och prövning av den framåtsyftande risken för personer som åberopar skyddsskäl på grund av sexuell läggning (RCI 03/2011)”. Rapporten är tydlig med vilka regler som gäller för Lawrence Kaalas asylärende – och mångas med honom.
Enligt Ribbenvik är det grundläggande för huruvida någon ska få asyl hur den sökande kommer att uttrycka sin sexuella läggning vid ett återvändande. För att kunna göra en bedömning ska Migrationsverket bland annat titta på hur personen levt i hemlandet och agerat i landet där personen söker asyl.
Asylsökandes identitet ska alltså mätas i handling. Den som har utvecklats och formats i sin identitet som homo-, bi- eller transsexuell i ett ofritt land, där hbt-personer löper risk att fängslas eller avrättas, förväntas alltså kunna bedömas utifrån svenska normer. Som jurist inom asylrätten har jag många gånger stött på en sådan kulturell blindhet.
Den som dolt sin sexuella läggning, eller levt i en heterosexuell familjekonstellation i hemlandet, bemöts med misstänksamhet. Ofta avslås hbt-personers asylansökningar med motiveringen att den sökandes sexuella läggning inte är ”allmänt känd” i hemlandet. Av vana bortser man från den begränsning som diskriminerande lagstiftning innebär för möjligheten att faktiskt leva öppet som hbt-person i länder som Iran, Afghanistan, Uganda och Sierra Leone, där sexuella relationer mellan män bestraffas med livstids fängelse eller till och med döden. Det torde vara tydligt för svenska myndigheter vad en allmänt känd sexuell läggning skulle innebära i dessa länder.
Även den som efter ankomsten till Sverige inte visar ett tillräckligt stort intresse att leva ut sin sexuella läggning ifrågasätts ofta. Men den som kriminaliserats genom sin sexuella läggning kan inte förväntas agera enligt det mönster av förnuft och rimlighet som vi känner. Man kan varken kräva eller förvänta sig att människor som levt sina liv under dessa omständigheter plötsligt ska ha en obekymrad hållning till den egna sexualiteten.
Vi ser i dag anti-gaylagar instiftas och skärpas i ett snabbt växande antal länder runt om i världen. Den befarade straffskärpningen i Uganda förväntas träda i kraft inom kort.
Den svenska asylprocessen måste börja ta omvärlden i beaktning. Sexuell läggning måste bli ett asylskäl – på riktigt.
Kristina Hultegård