Felaktigt dömda är chanslösa i Sverige

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-18

Journalist: Nya JK:s inställning hotar rättssäkerheten

I en rättsstat har medborgare möjlighet att pröva ”det offentligas handlande” hos högre myndighet eller i domstol. Detta som en garanti för att inte någon form av maktmissbruk ska kunna utövas. I skriven text och gjutet lagrum låter det bra, men hur är det i verkligheten? Har den ensamma medborgaren möjlighet till upprättelse i Sverige om rättegångsfel har blivit begångna?

Svaret blir dessvärre nej. Bevis på detta är bland annat de styckmordanklagade läkarna i da Costa-fallet som för mer än 22 år sedan förlorade sina läkarlegitimationer. De stämde staten och i sin stämningsansökan presenterades över 150 formella myndighetsfel som de ansåg att de blivit utsatta för. Stämningsansökan handlade alltså inte om någon skuldfråga utan om formella myndighetsfel. Läkarna fick avslag på sin stämningsansökan men i domen från Attunda tingsrätt erkändes att det hade förekommit 27 formella fel!

Som vanlig medborgare kan man tycka att ett fel är ett för mycket…

För några veckor sedan fick den omskrivne före detta skivproducenten Billy Butt avslag på sin tionde resningsansökan. När Högsta domstolen denna gång meddelar att man inte beviljar resning i målet så ger man i beslutet ett erkännande som ”målsägandena har inte lämnat tillförlitliga uppgifter” men skriver vidare att då de nya omständigheterna som Billy Butt presenterat inte varit samlade vid en och samma resningsansökan så är det grund för att han inte kan beviljas resning. Snabbt lyckas justitieråden gömma sig bakom godtycklig uppfunnen praxis, som de själva dessutom hittat på, vilket i förlängningen allvarligt försvårar för medborgare att någonsin kunna få upprättelse.

Debatten om att det finns oskyldigt dömda har pendlat fram och tillbaka under senare år. För drygt ett år sedan tillsatte justitieminister Beatrice Ask en utredning kring möjligheten att få resning i ett mål. Här omtalas det att den dömde i framtiden både ska kunna ansöka om rättshjälp som att kunna få möjlighet att få förundersökningen öppnad igen. Tyvärr glömde Beatrice Ask att se över den rådande orubblighetsprincipen, som innebär att laga kraftvunnen dom inte ska rubbas.

Grundligt genomarbetade resningsansökningar avslås utan vidare motiveringar. Uppräkningar av omständigheter, som visar att det brott som legat till grund för den fällande domen inte kan ha begåtts, ignoreras. Noteras bör i samanhanget att för den som beviljas resning innebär detta dock inte att målet därmed är avgjort. Det innebär endast att den dömde får möjlighet att få sitt mål prövat ännu en gång tillsammans med de nya omständigheter som tidigare inte funnits då domen blev fällande.

Bland nyligen avslagna resningsansökningar finns bland annat den livstidsdömda Ari Mattinen, där all teknisk bevisning talar för att han inte kan ha gjort det han dömts för. Men istället för att gå in i en saklig diskussion och analys av de nya omständigheterna som presenterats avslår Högsta domstolen ansökan. Därmed undermineras det som hör till varje medborgares rättssäkerhet – har man blivit felaktigt dömd ska det finnas möjlighet att få upprättelse. För den ”inre krets” som hjälper klienter med resningsansökningar vet samtliga att just denna orubblighetsprincip numera gäller ”in absurdum”.

Bakom orubblighetsprincipen, som i grunden rättfärdigar ett starkt rättssamhälle, döljer sig bland annat trygghetsfaktorn för den som blivit utsatt för brott. Men dessvärre har vårt rättsystem inte något skyddsnät för lögner i en rättssal. Tings- och hovrätter kan ha vilseletts och fått falska uppgifter till grund för fällande domar. Orubblighetsprincipen i sig blir då till ett hinder mot den enskilda individen och den rättssäkerhet som borde vara till skydd för en individ blir istället ett hot. Förre justitiekanslern Göran Lambertz sade vid flera tillfällen att han var bekymrad över rättssäkerheten vilket han även försökte utreda genom sitt rättssäkerhetsprojekt ”Felaktigt dömda”.

Den nytillträdde justitiekanslern Anna Skarhed ser däremot inga problem. Tvärtom. I intervjuer har hon uttalat att vi har ett säkert rättssystem och det inte finns några ”felaktiga domar”. Därmed har vår nya JK satt ner foten, och det som låg till grund för Lambertz rättssäkerhetsprojekt blir satt in i garderoben. JK Anna Skarheds yttrande om rättssystemets orubblighet och ofelbarhetsdogm är det som nu tydligt är allenast rådande. Frågan är bara om det var så det var tänkt med rättssäkerheten, och är det så som vi vill ha det?

Thérèse Juel

Frilansjournalist och författare till boken

”Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige”

som utkommer i augusti 2010