"Klimatfrågan ligger inte på tomatnivå, SVT!"
Magnus Ullén: Visa de ekonomiska sammanhang bakom miljöhotet som ligger utanför individens konsumtion
I förra veckan presenterades FN:s miljörapport i medierna. Den globala medeltemperaturen kan komma att stiga med upp till sex grader under de närmaste åren, onekligen omskakande uppgifter. Man kan bli desperat för mindre, inte minst som den sittande regeringen inte visar några som helst tendenser på att den tar hotet på allvar.
Kanske var det i syfte att stävja sådana känslor som Aktuelltredaktionen följde upp rapporteringen med ett reportage som fokuserade på vad den enskilda individen kan göra för att bromsa växthuseffekten. Det tåls att funderas på, fick vi veta, huruvida det så här års är mer miljövänligt att köpa tomater odlade på Kanarieöarna eller tomater uppdrivna i Sverige. Kanarietomater måste ju transporteras flera hundra mil för att nå oss, men de svenska kräver å andra sidan en ansenlig bränsleförbrukning för att få det varmt nog att spira.
För att hjälpa oss i sådana kvistiga frågor övervägs om man inte skulle KRAV-märka också med tanke på energiförbrukningen.
Det kan ju verka nog så angeläget. Eller? Är det kanske i själva verket så att vi står inför en avancerad form av bedrägeri? Genom att göra gällande att det spelar roll om vi köper tomater från Sverige eller Kanarieöarna påskiner man att ansvaret för miljöutvecklingen ytterst står att finna hos individen. Om vi bara alla började tänka i termer av miljö när vi handlade, så skulle utvecklingen strax vända till det bättre.
Det är förstås fint tänkt, kanske till och med sant – förutsatt att man har råd att tänka i sådana termer, vill säga. Men tjänar man inte tjugotusen i månaden eller mer (helst mycket mer) kan skillnaden mellan KRAV-märkta grönsaker eller icke, vara skillnaden mellan barnens chipspåse på fredag eller icke. Det finns som bekant en närmiljö att ta hänsyn till också.
Det är avigsidan av att betrakta den beryktade konsumentmakten som ett politiskt instrument: i ett slag blir bara de som har råd att konsumera politiska varelser. Alla de andra, alla för vilka priset förblir det bästa försäljningsargumentet reduceras till politiska idioter.
Det är, som litteraturvetaren Fredric Jameson påpekat, slående att den politiska apatin i USA är mest utbredd bland de människor som inte äger de ekonomiska förutsättningarna att regelbundet förströ sig genom att shoppa.
I USA ligger valdeltagandet kring 50 procent. Där har läxan redan gått hem: Har man inte pengar att spendera, har man inte med politiken att göra.
Om media på allvar vill motverka att den politiska apatin breder ut sig, kan nyhetsprogram som Aktuellt således inte underlåta att ställa också stora och svåra frågor.
Visst är det behjärtansvärt att man vill peka på sätt för individen att dra sitt strå till stacken när vi nu försöker bygga en miljövänligare värld, men varför blundar man för de större sammanhangen?
För KRAV-märkning av mat är knappast ett effektivt sätt att verka för en bättre miljö – även om det säkert är ett effektivt sätt att marknadsföra ett visst sortiment matprodukter. Och att fokusera såna saker blir samtidigt ett sätt att förhindra att någon påtalar det uppenbara:
Vill vi förhindra en hastigt nalkande miljökatastrof är det inte individens konsumtionsmönster vi måste ändra på – det är det kapitalistiska system som förutsätter en tilltagande överkonsumtion som måste få ett slut.
Det är knappast att vänta att media ska göra sig till språkrör för så radikala idéer – hela idén med public service är att den är objektiv. Men att vara politiskt objektiv är inte samma sak som att vara opolitisk. Man borde därför kunna begära att nyhetsredaktionerna åtminstone visade sig villiga att inte bara prata tomater, utan också förutsättningslöst ställa frågor om de ekonomiska sammanhang som ligger bakom den globala uppvärmningen.
Dagens debattör
