Kon(s)ten att välja en partiledare
Maktspelet som gjorde den okände Erlander till Tage med svenska folket
När jag för många år sedan samtalade med Sträng om bland annat partiledarvalet var han obrottsligt lojal mot valet av Erlander. Han höjde inte desto mindre ett varningens finger om hur det kunde gå när två så starka kandidater som Gustav Möller och Ernst Wigforss ställdes mot varandra.
”Wigge mot Möller” var en omöjlighet och det blev därför tvunget att ta sig ur det låsta läget med en dark horse. Arbetarpartiet socialdemokraterna valde till slut akademikern Tage Erlander.
Både då och 23 år senare när det var dags för Erlander att lämna över var en sak helt klar. Kvinnorna valdes bort. En man skulle det vara på partiledarposten.
Rond 1.
Partistyrelsen och den inre cirkeln
Så var det dags för den första ronden. Sköld tog först till orda och sa att det var enkelt att skaffa sig en statsminister men väl så svårt att bli av med vederbörande. Undertonen var att om Möller valdes som övergångslösning fanns inga garantier för att partiet blev av med honom vid partikongressen 1948.
Tolvtaggaren Sköld argumenterade skickligt för föryngring och lanserade, säkert till mångas förvåning, Tage Erlander. I den inre kretsen av statsråd var namnet Erlander hyfsat väl förankrat. Sköld visste att Erlander själv ogillade förslaget. Han tog därför tjuren vid hornen och talade resolut om att detta spelade mindre roll. Om partiet kallade, ja då kom man – då, om än inte alltid nu.
Skölds uppgift var att vinna partistyrelsens stöd för Erlander och att få Möller att frivilligt kliva åt sidan. En stressad Erlander ville inte kandidera men förstod att partiet bestämde och svarade till slut lakoniskt okej. Sköld upprepade att det var nu partiledarposten var ledig och möjligheten till nödvändig föryngring fanns. Erlander skulle bli chef för regeringen. Därmed basta!
Det blev dags att knyta ihop säcken. Wigforss drog iväg de riktigt hårda puckarna. Möller var helt enkelt olämplig som chef, för tvärsäker och ingen lagspelare. Om Möller envisades med att kandidera skulle han själv ställa upp som motkandidat. Det om något hotade att skapa en djup spricka i partiet. Om det ändå slutade med att Möller blev vald hotade Wigforss med att avgå.
Diskussionen blev riktigt het men Möller lät sig inte rubbas. Han hade varit med förr. Han gjorde klart att han inte var någon övergångslösning. Möller ville bli statsminister och det med fullt mandat in i framtiden. En lång räcka inlägg följde – Erlander föreföll ha det starkaste stödet. Möller hade trampat snett. Flertalet som förordade Möller hade sett honom som just en övergångslösning. Möller hade gett gratispoäng till Sköld.
Konflikten mellan den inre makten i Stockholm och de djupa partileden ute i landet med Möller i spetsen låg i öppen dager.
Ett nytt namn fördes in i diskussionen av partistyrelsens Valter Åman. Gunnar Sträng kunde bli en ”markant figur” om han fick några år till på sig. Men Åman förordade ändå Erlander före Sträng.
Diskussionen började löpa till ända och Sköld tyckte det var dags att dra åt snaran. Erlanders våndor brydde sig Wigforss och Sköld inte om – om partiet kallade Erlander så fick det bli Erlander. Av 18 talare hade elva förordat Erlander och fyra Möller. Den inre makten med Sköld och Wigforss i spetsen hade sagt sitt och det förvånande var att Möller inte vek undan. Det var tuffa tag. Väldigt tuffa tag.
Rond 2.
Förtroenderådet utmanar partitoppen
Hur skulle det viktiga förtroenderådets ledamöter ställa sig? Här gick man en betydligt osäkrare match till mötes. Nu kom den verkliga överraskningen, förtroenderådet sköt Wigforss, Sköld – och den unge Erlander – i sank. Man bestämde sig för att med 10 mot 5 föreslå Möller.
Rond två till Möller. Dessutom en klar seger. Förtroenderådet var mera partiets folk och mindre den inre maktens.
Partiveteranen Möller hade en stark ställning i partiet och var känd. När den unge och okände Erlander ställdes mot den erfarne Möller så klickade den inre maktens taktikupplägg. Att Wigforss med flera var emot Möller var inte sak nog för att få med förtroenderådet på att sätta den mindre erfarne Erlander före partiveteranen Möller.
Rond 3.
Riksdagsgruppen avgör maktkampen
Sköld & Wigforss respektive Möller hade nu vunnit varsin rond. Den stora och avgörande drabbningen väntade i riksdagsgruppen. Läget var onekligen dramatiskt.
Mötet inleddes med ett minnestal över Per Albin av vice partiordföranden. Minnestalet var gripande, risken för en häftig urladdning mellan de stridande falangerna var avvärjd. Genom talet var empatin, försonligheten och ödmjukheten satta i spel. Att torka tårarna och omedelbart övergå till en bitter fejd om efterträdaren blev både omänskligt och omöjligt.
Föga förvånande inledde Sköld – det var önskvärt och nödvändigt att välja Erlander. Men nu hände något. Riksdagsman Boman tog till orda och föreslog utan motivering en motkandidat – Möller.
Tystnaden lägrade sig och Wigforss blev tvungen att gripa in, säkert tidigare än tänkt. Han förklarade att han inte kandiderade mot Erlander. Den äldre generationen skulle träda tillbaka. En räcka inlägg följde till stöd för Möller, partifolket kände honom och hans politik. Men Wigforss var också han känd i de djupa partileden efter sina många år som finansminister.
Argumenten var riktade mot Erlander. Han var okänd. Erlander försökte att krypa ur – men på honom var det ingen som riktigt lyssnade. Möller gick in i debatten igen. ”Jag har av Wigforss blivit uppmanad att avsäga mig min kandidatur. Detta gör jag dock inte, då jag inte tror att Erlander är den bästa på den plats varom det är fråga.”
Nu var det inte längre tal om att Erlander var den rätte, inte ens på några års sikt. Möllers salva retade upp. En ordväxling följde mellan Wigforss och Möller, förmodligen ganska hätsk då den inte togs till protokollet.
Det blev dags för omröstning. En handuppräckning visade att Erlander besegrade Möller med röstetalen 94 mot 72, varpå Erlander genast sa att det för honom var omöjligt att ta över med en så svag majoritet. Möller var inte senkommen och konstaterade bitskt att det för honom var ett ändå omöjligare läge. Och det kan man ju hålla med om.
Dags att sluta leden
Så valdes Tage Erlander till Per Albins efterträdare. En stor, sönderslitande strid inom partiet hade förhind-rats. Det viktigaste var att partiet hade lyckats ena sig kring en kompromisskandidat – en ung akademiker. Erlander hade lyfts fram och de två giganterna Möller och Wigforss hade försvunnit ur leken.
Det dröjde dock inte förrän en ledande facklig företrädare, LO-ekonomen Gösta Rehn, i ett brev till Gunnar Sträng beklagade sig över valet av akademikern Erlander. ”Jag tror att Erlander kommer att förbli någon som storgubbarna i Stockholm hämtat fram ur apparaten.”
Rehn tyckte att Erlander i sitt tal vid Per Albins begravning hade låtit som ”en byråchef i kungliga parlamentsstyrelsen som talade vid generaldirektörernas grav i egenskap av mest meriterade tjänsteman”.
Historien om hur Erlander blev partiledare är för den som vill en lärorik historia. Den handlar om att välja bort, den handlar om att ena partiet och den handlar om att förmå att sätta sig över tvärsäkra påståenden om vem som duger och inte duger.
Värmlänningen Erlander blev med tiden en av våra mest folkkära statsministrar. ”Gubber och kärringar, huk er i bänkera, för nu ladder han ôm!”
Dagens debattör
