”Afrika har lång väg kvar till frihet och jämlikhet”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-07-09
Fredrik Segerfeldt: Tillväxten och välståndet kommer inte alla till del
Afrika förändras. Miljontals människor får det bättre tack vare framsteg inom demokrati, marknadsekonomi och teknologi. Precis som på alla andra ställen där den internationella kapitalismen fått verka lyfter den massorna ur fattigdom. Sex av de tio snabbast växande ekonomierna i världen det senaste decenniet återfinns i Afrika söder om Sahara.
Detta är den bild som just nu pumpas ut i media. Det är naturligtvis mycket välkommet att även Afrika får del av den ofattbara omvälvning - världshistoriens mest dramatiska förbättring av mänsklig välfärd - som vi står mitt i. På många ställen går det mycket bra. Men utgångsläget är djup och utbredd fattigdom, och tillväxten når inte alla.
Vi är vana att höra om eländet i länder som Somalia, Kongo, Sudan och Zimbabwe, där våld och vanstyre håller ländernas befolkning i misär. Men det finns många fler, mindre kända exempel.
Ekvatorialguinea är ett sådant. Med en inkomstnivå i nivå med länder som Tjeckien och Israel är det ett statistiskt rikt land. Men ändå lever tre fjärdedelar av befolkningen i fattigdom. Tillväxten kommer nästan enbart från oljan, vars intäkter når en enda person. Han råkar också vara president i landet.
Nigeria är ett annat. Trots oljeintäkter på så mycket som 400 miljarder dollar på 40 år lever fler än två av tre nigerianer i extrem fattigdom. 80 procent av Nigerias oljeinkomster går till en procent av befolkningen. Landet har ända sedan självständigheten styrts av en elit som berikar sig på majoritetens bekostnad.
Problemet i de här länderna är inte primärt brist på ekonomiska omfördelningsprogram, utan brist på politisk jämlikhet. Medborgarna har inte haft insyn i, eller kunnat utkräva ansvar av, den politiska makten. Därför är befolkningen fattig medan de som styr är rika.
Ett tredje exempel är Kenya, länge ansett som en ledare och förebild i regionen. Men i oroligheterna i samband med valet 2007 slogs runt 1 000 personer ihjäl. En av uppviglarna till våldsamheterna heter Uhuru Kenyatta, för övrigt son till landets förste president. Trots att han därför är efterlyst av den internationella brottsmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten vann han presidentvalet i mars.
Kenyatta kommer knappast att självmant åka till Haag och överlämna sig. Och på toppmötet med den Afrikanska unionen i maj beslutade stats- och regeringscheferna, fast de egentligen inte har något mandat i frågan, att Kenyattas fall ska behandlas av kenyanska domstolar. De övriga afrikanska ledarna har inget intresse av att följa internationella krav på lag och rätt. Flera av dem vill säkert inte heller riskera att ställas till svars. Sudans president Omar Al-Bashir är också han efterlyst i Haag, för folkmord.
När Macky Sall i fjol vann det senegalesiska presidentvalet hyllades det som ett framsteg. Motkandidaten, den sittande 85-årige presidenten Abdoulaye Wade, medgav nämligen förlust och maktöverlämnandet gick lugnt till. En helt vanlig demokratisk procedur ses i Afrika som ett lysande undantag.
Sedan 2007 delar Mo Ibrahim - en stormrik mobilentreprenör från Sudan - genom sin stiftelse varje år delar ut ett pris till en före detta demokratiskt vald statschef från ett land i Afrika söder om Sahara som fredligt har överlämnat makten till efterträdaren. Åren 2009, 2010 och 2012 delades priset inte ut. Det fanns helt enkelt inte en enda kandidat som i juryns ögon höll måttet.
Afrika har långt kvar innan kontinenten kan anses ha uppnått politisk och juridisk jämlikhet, den viktigaste faktorn för frihet, utveckling och fattigdomsminskning.
Fredrik Segerfeldt