Den enda hjälp vi fick var adresser till vandrarhem
”Majoriteten är ensamstående mellan 25 och 45 år”, det stämde på oss. Vi var alla ensamstående, jag som ensamstående mamma, likaså mina barn, varav två var omyndiga. Tillsammans hade vi en genomsnittlig ålder på 27 år.
”Fattiga hushåll” stämde bara alltför bra och ”kan inte skaffa fram 10 000 på en vecka” likaså.
”Vräks på grund av att ej kunnat betala hyran.” Vartenda ord stämmer.
I vårt fall gavs ingen annan hjälp än en fotostatkopia ur telefonkatalogen med adresser och telefonnummer till vandrarhem.
Att jag har ett allvarligt funktionshinder togs ingen hänsyn till, socialen ansåg i stället att jag bluffat läkarna.
Min yngsta dotter stängdes av från skolan på grund av hemlösheten, i strid med svensk lag och FN:s barnkonvention som Sverige ratificerat.
Ett av mina barn dog året efter att vi vräkts, troligen som en följd av vräkningen.
Min nästa bok, som kommer våren 2008, är en skammens skildring av vad samhället gör mot sina allra minsta.